Regisserad av Ruben Östlund
Baserad på en verklig händelse när tre svenska barn blev
rånade av några invandrarpojkar. Det känns mer som om man bevittnar ett avsnitt
ur en dokumentär där man rekonstruerar brottet för tv-tittarna än en film. I Play kastas man snabbt in och blir
berörd in på bara skinnet av historien om hur några pojkars oskyldiga strosande
på stan tar en otrolig vändning när de kommer i kontakt med ett annat ungt grabbgäng.
Skådespeleriet är över lag väldigt bra, och filmen innehåller
inte en enda för mig känd skådespelare. Någon gång kan det svacka lite, men det
är väl för att det är oerfarna och för mig okända talanger det handlar om. Glöm
det jag har skrivit tidigare om dåliga svenska barnskådespelare. Bara man låter de göra
det de är bra på blir det hur äkta som helst och mycket anmärkningsvärt. Jag
blir så otroligt tagen av den här filmen att jag inte kan släppa den ur tanken
långt efteråt och mycket är skådespeleriets förtjänst. Det finns nästan ett
krav på att diskutera filmen efteråt och det gör Play utmärkt att visa i skolor (för ungdomar då, givetvis).
Efter filmen vill jag bara lägga mig i sängen och gråta en
skvätt över livets orättvisor, för att sedan stiga upp, fortsätta leva mitt
liv och inte behöva se filmen igen (tro mig, detta är ingen kritik mot den utan
bara ett bevis på filmens förträfflighet). Bilden och fotot dröjer ofta kvar
längre än nödvändigt för att skapa intressanta effekter och det blir väldigt
Hollywooddistanserat på ett uppfriskande sätt. Jag kan nästan dra lite Roy
Andersson-paralleller i filmens avskalade uttryck och den innehåller nästan
ingen musik alls. Filmens största mening är att skapa ett medvetande hos
publiken om sina fördomar och agerande i olika situationer. Den är mer viktig än
vad den är underhållande, och det drar ner betyget. Jag vill att det ska finnas
humor i en tragisk film för att jag verkligen ska älska den. I Play finns varken humor eller värme.
Bara elände. Men även om den är skitjobbig att ta sig igenom så är den så
otroligt viktig att den var tvungen att göras. Jag är tacksam för att Ruben
Östlund gjorde den och att jag tittade på den.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar