Helgens film på TV

Här kommer helgens filmtips på TV. Hoppas mina rekommendationer är till någon hjälp därute.

Trevlig helg!

Fredag:

Kolla in:

Robin Hood, TV3 kl. 20.00

The aviatior, TV4 kl. 00.25

Lördag:

Kolla in:

Stardust, Sjuan kl. 20.00

Hajen, TV11 kl. 21.00

Släkten är värst, Kanal 5 kl. 21.30

Vittne till mord, TV4 kl. 00.45

Akta er för:

Scooby Doo, TV3 kl. 17.15

Sex and the city, TV4 kl. 21.35

Söndag:

Akta er för:

Scooby Doo, TV3 kl. 12.15

The twilight saga: Eclipse, Kanal 5 kl. 15.35

Beck: Det tysta skriket, TV4 kl. 21.00

Whackbat

Jag är ingen sportintresserad människa, därför driver jag en blogg om populärkultur och inte om sport. Men det finns faktiskt en sport som jag skulle kunna tänka mig att utöva (förutom quidditch då). Det är Wes Andersons egna påhittade sport whackbat som han gjorde för filmen Fantastic Mr. Fox. Whackbat ser så otroligt komplicerat ut att jag måste tro att det var minst lika svårt att skriva reglerna till denna knepiga sport som det skulle vara att faktiskt utöva den. Men Wes har fantasi som ingen annan, och jag antar att det krävs en stor skopa av den (och för mycket fritid) för att hitta på en sport som faktiskt tilltalar mig. I videon säger en kille att whackbat är någon slags blandning mellan baseball och cricket, fast med hinder också. Låter intressant, eller hur? Kolla in videon och säg vad ni tycker!

Två legender

Idag säger vi grattis till två stora hjältar inom var sin kulturgren; kamsportskungen Bruce Lee och gitarrguden Jimi Hendrix, som idag skulle fyllt 72 respektive 70 år. Båda gick inte bara bort för tidigt utan också under högst mystiska omständigheter, men visst är vi övertygade om att de joint lockar och sätter eld på gitarrer på ett bättre ställe. Vi minns er och det ni uppnådde under era liv.  

   

Les Misérables?

Musikaler får mig alltid att dra kudden framför ansiktet och skämmas när skådespelare tar ton på de mest slumpmässiga av ställen. Jag vet inte vad det är men jag klarar helt enkelt inte av det. Den kommande filmen Les Misérables kanske ändrar min inställning till musikaler på film, kanske inte. Med tanke på rollistan och regissören ger jag den i alla fall en chans. Tom Hoppers nya film Les Misérables med stornamn som Hugh Jackman (X-Men), Russell Crowe (Gladiator) och Anne Hathaway (The dark knight rises) visas på svenska biografer från och med 18 januari nästa år, och jag tror den är värd att se i stort format (nackdelen för mig är väl att det inte finns någon skämskudde att tillgå i biosalongen, men jag antar att en jacka går lika bra). Jag gillade verkligen King's speech som regissören står bakom och hoppas på ett oscarsbidrag ännu en gång. Förhoppningsvis botar han också min musikalfobi, men det kanske är för mycket att hoppas på. Les Misérables lär i alla fall bli ett estetiskt vackert porträtt av Broadway-musikalen som fångat så många hjärtan genom åren. Hoppas den fångar oss biopublik också. 

Play (2011)

 Regisserad av Ruben Östlund

Baserad på en verklig händelse när tre svenska barn blev rånade av några invandrarpojkar. Det känns mer som om man bevittnar ett avsnitt ur en dokumentär där man rekonstruerar brottet för tv-tittarna än en film. I Play kastas man snabbt in och blir berörd in på bara skinnet av historien om hur några pojkars oskyldiga strosande på stan tar en otrolig vändning när de kommer i kontakt med ett annat ungt grabbgäng.

Skådespeleriet är över lag väldigt bra, och filmen innehåller inte en enda för mig känd skådespelare. Någon gång kan det svacka lite, men det är väl för att det är oerfarna och för mig okända talanger det handlar om. Glöm det jag har skrivit tidigare om dåliga svenska barnskådespelare. Bara man låter de göra det de är bra på blir det hur äkta som helst och mycket anmärkningsvärt. Jag blir så otroligt tagen av den här filmen att jag inte kan släppa den ur tanken långt efteråt och mycket är skådespeleriets förtjänst. Det finns nästan ett krav på att diskutera filmen efteråt och det gör Play utmärkt att visa i skolor (för ungdomar då, givetvis). 

Efter filmen vill jag bara lägga mig i sängen och gråta en skvätt över livets orättvisor, för att sedan stiga upp, fortsätta leva mitt liv och inte behöva se filmen igen (tro mig, detta är ingen kritik mot den utan bara ett bevis på filmens förträfflighet). Bilden och fotot dröjer ofta kvar längre än nödvändigt för att skapa intressanta effekter och det blir väldigt Hollywooddistanserat på ett uppfriskande sätt. Jag kan nästan dra lite Roy Andersson-paralleller i filmens avskalade uttryck och den innehåller nästan ingen musik alls. Filmens största mening är att skapa ett medvetande hos publiken om sina fördomar och agerande i olika situationer. Den är mer viktig än vad den är underhållande, och det drar ner betyget. Jag vill att det ska finnas humor i en tragisk film för att jag verkligen ska älska den. I Play finns varken humor eller värme. Bara elände. Men även om den är skitjobbig att ta sig igenom så är den så otroligt viktig att den var tvungen att göras. Jag är tacksam för att Ruben Östlund gjorde den och att jag tittade på den.

 Betyg:

                                                +

Helgens film på TV

Jaha, då var det dags igen. Här kommer mina egna tips och rekommendationer av helgens filmutbud på TV. Denna helg finns det mycket bra att välja mellan på lördag, så har ni inget speciellt för er föreslår jag att ni försvinner i ett eller flera av dessa underbara filmkonstverk. Jag nämner återigen; komplettera min lista med en titt i tablån eftersom risken finns att jag inte kan tipsa om någonting som är bra då jag inte sett filmen själv. 

Trevlig helg!

Fredag:

Kolla in:

Pleasantville, Kanal 5 kl. 02.20

Lördag:

Kolla in:

Walk the line, Sjuan kl. 20.00

Försoning, TV8 kl. 20.00

Shutter Island, TV4 kl. 21.35

Kill Bill- volume 1, Kanal 5 kl. 02.15

Söndag:

Akta er för:

The twilight saga- new moon, Kanal 5 kl. 15.30

Beck- den svaga länken, TV4 kl. 21.00

Skakad, inte rörd.

Kan inte säga att jag är ett hängivet Bond-fan, men jag har hört att den nya ska vara den bästa hittills. Sådana uttalanden gör mig riktigt sugen på att ta en tripp till biografen och kolla om deras hyllningar är befogade. Det är ju ändå Bond, liksom. Och skulle jag inte gilla den så är den underbara brittiska dialekten värd att lyssna på i två timmar, plus att vi faktiskt har vår svenske Ola Rapace med i rollistan. Någon av er läsare som sett Skyfall? Vad tyckte ni?

Jake Bugg (2012)

Kommer ni ihåg det andra inlägget jag skrev i den här bloggen? Jag nämnde en grabb vid namn Jake Bugg och en låt av honom som jag tyckte om. Jag tror jag till och med skrev att jag skulle recensera hans nya skiva. Nu har jag i alla fall gjort det, och här kommer resultatet:

Jag måste fortfarande påstå att Jake Buggs skiva Jake Bugg (kunde ju varit lite mer kreativ på skivnamnsfronten kan man tycka) låter som en förening mellan Bob Dylan och gammal rockabilly. Lite för svängigt för att vara Bob, men utan den där ståbas och piano-känslan man får när man lyssnar på ren rockabilly. Jag känner av en del countryvibbar genom hela skivan, men med en ganska gäll George Harrison-röst blir det liksom inte riktigt det heller. En salig blandning vill säga, och en mycket intressant sådan. Han har en egen stil, och det är alltid ett stort plus hos mig. Ännu en spontan känsla jag får redan under skivans första låt är lillgammalt. Kanske för att jag vet att grabben knappt är myndig, och sjunger om depression, fredagsfylla och knark. Men dagens ungdomsvardag i Nottingham där han kommer ifrån kanske ser ut så, vad vet jag. Jag blir ändå imponerad av den tyngd skivans ballader har, och inlevelsen han bidrar med. 

Det är ett hyfsat komplett album han gett ut, och han har gjort ett väldigt bra jobb. De tre första låtarna är riktigt svängiga, precis som "Trouble Town" som smyger sig in på åttonde spåret, men när halva plattan snurrat blir det genast slappt, sömnigt och rentav tråkigt. Låtarna liksom smälter in i varandra och allt börjar låta likadant. I det stora hela har han i alla fall lyckats riktigt bra och det unika, unga soundet blir som en friskt fläkt i popträsket vi sitter fast i nu. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma unga talanger och jag tycker definitivt att ni ska ge honom en chans, för Jake Bugg kan sin sak.

Starkaste spåret: "Lightning Bolt"

Svagaste spåret: "Someplace"

Betyg:

Ny favoritlåt!

Hörde en riktigt bra låt i fredags när jag tittade på Fantastic Mr. Fox. Måste säga att hela soundtracket till filmen är makalöst bra, ni borde verkligen kolla in det om ni gillar bra filmmusik, eller musik överhuvudtaget. Tillåt mig att få presentera en av låtarna, nämligen Heroes and Villians av The Beach Boys. En ny favorit i min musikspelare.

Wes Anderson- weekend

 Efter att ha bevittnat ren filmmagi i Moonrise Kingdom insåg jag att jag bara måste ha mer! Har ni någonsin upplevt den där underbara känslan när ni vet att ni hittat er favorit, vare sig det gäller film eller musik eller något annat? Anderson har ALLT inom film som jag uppskattar. Till och med soundtracken innehåller mina största musikhjältar. Detta ledde till att jag härom dagen besökte min lokala videobutik för att se vad mer för guld det fanns att hitta i hyllorna. Här kommer dialogen som utspelade sig i butiken:

Jag: Ge mig alla Wes Anderson filmer ni har!

Tjejen bakom disken: Hur stavar du det namnet?

Jag: Med W. 

Tjejen bakom disken: Kan du bokstavera det?

Jag: W-E-S Anderson. Som det låter. Med ett S. Har ni möjligtvis Rushmore?

Tjejen: Nej. Men vi har The Royal T..ten..en..em..baums?

Jag: The Royal Tenenbaums, den tar jag!

Tjejen: Vi har The Dar..dar..jeel..l...

Jag: The darjeeling limited, den tar jag!

Tjejen: Det var väldigt vilka svåra namn det var på filmerna.

Jag: ...

Tjejen: Okej, vi har Fantastic Mr. Fox. 

Jag: Fantastic Mr. Fox, den tar jag!

Tjejen: Och så har vi den där nya, Moonrise Kingdom. Vill du ha den också?

Jag: Moonrise Kingdom...nej. Den tar jag nästa gång. Vad har ni mer?

Tjejen: Tyvärr, det var allt vi hade.

Jag ville nu säga: Allt ni hade!? Vad då allt ni hade?! Han har ju gjort typ tre stycken till, minst! Men alla Göta Kanal-filmerna har ni minsann! Det är skandal! Skandal, säger jag! (Jag lämnar butiken i ett episkt rökmoln och slår igen dörren så att glaset går sönder i en stor explosion av ilska)

Men jag säger: Okej, det blir bra med dem. Tack så mycket. (Lämnar butiken medan jag mumlar lite småirriterat för mig själv)

Så, det var alltså historien om när jag gick till den lokala videobutiken för att hyra alla Wes Anderson-filmer. Fyra stycken var allt de hade. Detta nederlag fick dock inte förstöra min Wes Anderson-weekend som jag tjuvstartade igår med The Royal Tenenbaums och Fantastic Mr. Fox. Underbart är allt jag har att säga än så länge. Idag blir det ännu en film, och så småningom kommer alla tre i ett litet kollage.

Simma lugnt!

Helgens film på TV

Då har redan en vecka gått sedan jag publicerade förra helgens TV-tips. Känns som igår. Men ni vet vad man säger, tiden går fort när man har roligt. Här kommer fler rekommendationer för allas kulturella välbefinnande.

Fredag:

Akta er för:

Alexander, TV4 kl. 00.25

Lördag:

Kolla in:

The boat that rocked, TV8 kl. 20.00

Bruce den allsmäktige, TV11 kl. 21.00

Anchorman, Kanal 5 kl. 23.30

Akta er för:

Herbie-fulltankad, Kanal 5 kl. 18.05

Mean girls, Sjuan kl. 20.00

Mister Beans semester, TV3 kl. 21.30

13 snart 30, Kanal 5 kl. 21.30

Sommaren med Göran, TV4 kl. 21.35

Söndag:

Akta er för:

Beck: den japanska shungamålningen, TV4 kl. 21.00

10 låtar som får dig på bättre humör

Feelin' blue? I höstmörkret kan lätt deppiga tankar fastna och man undrar hur livet kan vara så här orättvist. Bästa medicinen: lite svängig musik. Här kommer 10 från min lista som i alla fall får mig att känna mig en smula bättre efter en deppig dag eller ett tråkigt besked. Hoppas det hjälper även dig!

(återigen så har ordningen ingen speciell innebörd) 

Ob-la-di, ob-la-da av The Beatles

Det finns inga som är bättre på att muntra upp än våra Liverpool-grabbar. Eller gubbar numer, kanske. Sjung med i refrängen för bästa möjliga effekt!

Whip it av Devo

Kan inte bestämma mig för om det är låtens otroligt vrickade musikvideo som gör mig glad eller själva låten. Den ger effekt i alla fall. 

In the mood av Glenn Miller

Finns inget som botar deppighet så bra som lite storbandsmusik till tonerna av Glenn Millers trumpet. 

Banana split av The Dickies

Känner ni igen låten från Kick Ass? En riktig stämningshöjare för varje party!

Happy together av The Turtles

Till och med bandnamnet bäddar för att det här blir en feelgood-låt som botar dysterhet på ett kick. Är inte refrängen en av de bästa någonsin? 

Woo hoo av The 5,6,7,8's 

Här har vi mer filmmusik, närmare bestämt från Kill Bill. Glöm alla bekymmer med komplicerade lyrics som hämmar din förmåga att sjunga med i versen så högt du bara kan. Med denna låt slipper du skämmas, du kan bara inte sjunga fel. Det går inte. 

Stand up av Prodigy 

Här riskerar du inte heller att sjunga fel. Den här ska verkligen vara min introlåt när jag går upp på scenen för att ta emot min fösta Oscar.

Those dancing days av Those Dancing Days

Här var det svenskt! Tänk om jag hade det håret som sångerskan har. Då hade jag aldrig varit på dåligt humör igen. 

Do you wanna dance av The Ramones

Visst vill man bara dansa? Känns lite bisarrt att dansa till punkrock kanske, men vad gör det. Hoppar man tillräckligt högt bara så ser man faktiskt ut som en punkare

Always look on the bright side of life av Monty Python

Tänkte avsluta starkt med en klassiker. Monty Python har lärt oss att man hemligheten är att vissla en liten svängig melodi. Det hjälper, tro mig. 

Moonrise Kingdom (2012)

 

 Regisserad av Wes Anderson

Den brådmogne scoutpojken Sam (Jared Gilman) har inga vänner. Problemflickan Suzys (Kara Hayward) föräldrar förstår henne inte. Givetvis finner de varandra och rymmer iväg tillsammans. Givetvis stöter de på både de som är för och emot deras unga kärlek och försök till äventyr. 

Jag hade aldrig tidigare sett någonting av Wes Anderson, men jag kände på mig att han skulle vara något för mig. Kanske är det hans för korta byxor?  Eller det faktum att han kommer från en så oattraktiv plats som Houston, Texas? Jag vet inte, men jag visste att jag skulle älska Moonrise Kingdom redan innan jag ens sett trailern. Handlingen är inte originell på något vis. Men sättet den berättas på har jag aldrig tidigare skådat. Anderson har en oemotståndlig approach, extraordinär stil samt ett unikt gäng skådespelarkompisar. Vi ser Bill Murray och Jason Schwartzman som representanter ur den gruppen i den här rullen, men också nya ansikten som Frances McDormand, Edward Norton och Bruce Willis. Och de båda barnen förstås. Åh, vad jag älskar dem, allihop!

Moonrise Kingdom är utan tvekan det bästa jag sett i år. Vilken otrolig känsla, vilken fantastisk humor, vilken underbar dynamik och vilket vackert filmskapande. Jag blir nästan tårögd. Aldrig förr har så många av mina bästa adjektiv används i en och samma mening, och jag menar vartenda ett av dem! Wes Anderson är kung och jag ska förevigt vara hans trogne undersåte. Jag kan förstå att man antingen avgudar honom, eller så klappar hjärtat inte alls för den här typen av filmmakeri. Jag vet vad han har fått kritik för tidigare, men kan verkligen inte se hur det här konstverket kan vara någonting annat än fulländat. Kanske hatar ni det. Kanske tackar ni mig. Personligen spelar det ingen roll, bara jag får se Moonrise Kingdom imorgon igen. Och i övermorgon. 

Jag är ännu inte så pass gammal med så mycket erfarenhet att jag kan hitta filmens influenser, eller sätta in den i någon kategori. Allt jag vet är att färgerna sprakar, att manuset är rappt och roligt och att rekvisitan är så otroligt genomtänkt att det räcker med ett av föremålen för att jag ska känna igen karaktärernas olika personligheter. Det här är med andra ord en film helt i min smak. 

För första gången sedan jag startade denna blogg ger jag en film en femma av fem möjliga. Kom ihåg detta och berätta det för era framtida barnbarn. Ge dem också Moonrise Kingdom i julklapp, de kommer att tacka er för det. 

Betyg:

 

 

Nancy's the man!

Gillar ni Nancy Sinatra? Såklart ni gör! Om inte så gör ni i alla fall det när ni har tittat på den här videon. Jag skulle vilja påstå att detta är en av de bästa låtarna från hela 60-talet, och jag kan bara säga att den absolut bästa musiken gjordes då. Tro mig. Nancy är 60-talest twistande diva som fullkomligt äger med sitt platinabolnda hår och boots som är gjorda för att gå med. Lyssna och njut, mina vänner, lyssna och njut!

Nej, förresten, ni får ett uppdrag också. Någon som vet vilken känd film låten finns med på soundtracket till? Har ni svaret kan ni vara stolta, då har ni mycket god smak.

Helgens film på TV

Jag har ju lovat att tipsa er, mina läsare, och leda er rätt i populärkulturdjungeln. Därför tänkte jag försöka göra för vana att varje fredag tipsa er om helgens filmer på TV. Jag kanske också i vissa fall varnar er. Jag nämner bara filmer jag själv sett, så vissa mästerverk som visas kan jag kanske inte tipsa om. Därför rekommenderar jag att komplettera min lista med en titt i TV-tablån också.  Här kommer i alla fall några filmer värda att se och några att hålla sig borta ifrån under ledigheten:

Fredag:

Akta er för:

 Jiddra inte med Zohan, TV3 kl. 20.00

Lördag:

Kolla in:

Shrek den tredje, Kanal 5 kl. 18.15 OBS: Kan vara dubbad!

Truman show, Sjuan kl. 20.00

Den siste samurajen, Sjuan kl. 22.00

Söndag:

Akta er för:

Beck: Advokaten, TV4 kl. 21.00

Ted (2012)

 

 Regisserad av Seth MacFarlane

Jag måste erkänna att mina förväntningar kanske inte var direkt skyhöga på den här filmen när jag först hörde talas om den. Jag visste att regissören var skicklig på komedi, men jag var rädd för att Ted skulle bli lite för mycket som ett halvtimmesavsnitt av Family Guy där man trycker in så många skämt man bara orkar. Eller ännu värre, inte ens som Family Guy utan bara något barnsligt och pinsamt med tidigare hyfsat respekterade skådespelare som gör bort sig totalt (alla skådisar har gjort någon sådan film, tro mig). Men efter att ha läst en hel del bra saker om filmen fick jag upp hoppet om att få se en helt okej komedi, och gick till bion med mina vänner för att göra det. 

Filmen handlar kort och gott om en man som inte vill växa upp och hans ovanliga relation till sin nallebjörn. Oj, nämnde jag att nallen pratar? Och super? Och röker på? Mark Wahlberg spelar mannen och björnens röst görs av just Seth MacFarlane. Komedidrottningen Mila Kunis spelar den trötta flickvännen som vill se en förändring hos sin partner, och filmens handling bygger på om hon får den förändringen eller inte. 

Wahlberg passar förvånansvärt bra i rollen som den oansvarige latmasken och komedin är faktiskt lyckad. Skrattar högt gör man garanterat, även om filmen är lite för förutsägbar och lite för mycket komedi för att bli riktigt bra (givetvis, filmen handlar om en talande nallebjörn). Den har i alla fall uppnått sitt syfte, och jag lämnar salongen både mättad och på strålande humör. Jag spår en fortsatt lyckad komediframtid för vår käre Seth och hoppas på fler helt okej skrattrullar från honom. Ingen uppföljare bara vad du än gör. Nu räcker det liksom. 

Betyg:

Lex Hives (2012)

Alla som säger att man inte borde recensera sina favoritartisters skivor har fel. Är det någon som vet så mycket om The Hives att man kan göra en rättvis bedömning av deras nya platta så är det fan jag. Jag säger som jag alltid sagt och alltid kommer säga: "Nulla salus sine The Hives". För er som inte är bildade i det latinska språket så betyder frasen: "Ingen frälsning utan The Hives" och den är så sann att bandet till och med säljer tröjor med det trycket i merchen.

Det är alltså ingen hemlighet att jag avgudar denna grupp, så mycket att jag sett dem live tre gånger och kan alla deras låttexter utantill. Jag skojar inte, jag kan varenda textrad till alla utgivna Hives-låtar utantill. Ska jag vara ärlig så beror det inte på att jag suttit hemma och antecknat alla ord så att jag kan sjunga med när jag ser dem live, utan det beror på att jag på min första mobil bara fick plats med ganska få låtar. De enda låtar som fick plats var alla då utgivna Hives-låtar, så jag hade inget annat val än att lyssna på dem varje gång jag var på väg någon stans och ville lyssna på lite musik. Men det är väl inte relevant. Jag kan alla låtar utantill och nu vet ni att jag inte är att leka med. 

Just det, till saken då. The Hives släppte i somras den mycket försenade plattan Lex Hives och givetvis såg jag mycket fram emot denna världsomvändande händelse. Jag är inte alls besviken på resultatet, inte alls, och skivan höjer mina förväntningar när den börjar med den riviga startlåten "Come On" som  genast gör mig på bra humör. När "Go Right Ahead" tar vid hålls jag igång av de smutsiga riffen och de otroligt höga saxofonerna som för tankarna till det gamla punkbandet  X-Ray Spex "Oh Bondage Up Yours!" på ett högst uppfriskande sätt. The Hives har släppt en skön rockplatta som gör det den ska göra. Den innehåller ett gäng kaxigt svängiga låtar med en lite äldre touch och ett lite lugnare tempo än tidigare. Men när jag lyssnat klart på skivan och känner mig fullständigt utmattad i hjärnans rockhalva inser jag att någonting saknas. Det tar ett tag innan jag kan sätta fingret på vad det är, men så en dag, när jag sitter och zappar mellan ett avsnitt av Married with Children och Dog Whisperer, så slår det mig: Det är de hitskapande rock 'n' roll-riffen som saknas. De som gjort radiolåtar som "Hate To Say I Told You So" och "Tick Tick Boom". Lex Hives är väldigt snål vad gäller sådana, och det gör mig uppriktigt ledsen att inse att mina Fagerstagrabbar aldrig blir så bra som på Veni Vidi Vicious-tiden igen. Aldrig någonsin. Tur att jag har skivan på min spotify-lista, tillsammans med alla de andra låtarna från alla de andra skivorna och överlever i alla fall. The Hives har ännu en gång producerat ett mästerverk, bara inte lika mästerlig som de tidigare plattorna. Men den är fortfarande mästerlig. 

Starkaste spåret: "Go Right Ahead"

Svagaste spåret: "Without The Money"

Betyg:

Henry Thomas audition för E.T

Ni vet det jag skrev i recensionen av The Descendants om hur mycket bättre barnskådespelare man har i Amerika? Kolla in det här! Henry Thomas spelar Elliot i filmen E.T från 1982 ni vet, där han gör en riktig rollprestation. Här är hans audition för rollen där han spelar så makalöst fantastiskt att jag helt enkelt var tvungen att lägga ut den här. Jag menar, kolla bara!

                                                 

(Jag älskar Stevens uttalande i slutet.)

The Descendants (2011) + lite annan information

Regisserad av Alexander Payne

Paradise?

Paradise can go fuck itself!

Så lyder filmens tagline och man kan absolut säga att den passar den lite fulsnygga karaktär The Descendants har. George Clooney spelar rik och hårt arbetande far (än så länge har vi sett det förut) vars fru har hamnat i koma när filmen börjar (detta har vi också sett förut). George, eller Matt King som hans karaktär heter, ska samtidigt som han tar hand om sina två döttrar, spelade av Shailene Woodley och Amara Miller, nu när deras mamma inte är närvarande, också styra upp en försäljning av familjens ägor på en av de otroligt vackra paradisöarna. Hade detta varit en alldeles vanlig, intetsägande romantisk komedi hade vi fått vara med om att George får sig en tankeställare vad gäller hans arbetsnarkomani, får en bättre relation med sina döttrar när han inser hur skört livet är för att sedan hitta kärleken på nytt i en lite yngre livfullare böna. Men detta är ingen vanlig romantisk komedi. Den här filmen är äkta och det märks tydligt, inte bara i det bra skådespeleriet vi får bevittna, utan också i de känslor den frambringar (i alla fall hos mig). The Descendants har hjältar som är så otroligt mänskliga att ingenting bli Hugh Grant och Sandra Bullock-krystat utan helt enkelt...naturligt. Man sitter spänt under hela filmen och undrar vad som ska hända. Jag tror det nästan är första gången som jag faktiskt inte vet vad som ska hända i en film i denna kategori. 

Skådespeleriet är som sagt väldigt bra på sina ställen, men jag gillar George Clooney så jag är kanske inte så objektiv i den bedömningen. Döttrarna spelas med största äkthet och jag börjar fundera på hur det kommer sig att vi i Sverige alltid drar nitlotten vad gäller barnskådisar. Våra är för det mesta helt kassa, eller hur? Kanske beror det på att vi har färre att tillgå, jag vet inte. 

Hur som helst så är The Descendants en film att må bra av, och den innehåller komiska sekvenser att känna igen sig i och fnissa åt. Denna film är inte heller något snyftdrama, vilket är ganska tacksamt då det ofta blir överdrivet i sådana här typer av filmer. Dock så når den inte det riktiga djupet jag vill ha för en fullpoängare, och trotts att jag inte var säker på hur filmen skulle sluta så innehåller den inte heller så många överraskningar. Se den i alla fall och njut också av den vackra miljön och den underbara inhemska filmmusik filmen bjuder på. 

Betyg: 

 

Tänk på!

Recensionerna jag skriver är enbart baserade på mina egna tankar och åsikter. Tycker ni som mig eller kanske inte alls så kommentera gärna. Det roligaste jag vet efter att skriva om film är att diskutera den med andra! :) 

Peace!

Allas våra älskade skurkar

Eftersom det är Halloween och så, så tänkte jag... vad? Har Halloween redan varit? Jaha. Öh, okej, jag tänker i alla fall visa en ny lista jag gjort. Med den vill jag trycka på innebörden att man ibland måste hylla de karaktärer som gör våra hjältar ännu mer hjältemodiga. Vi ska nu uppmärksamma dessa stackars vilsna själar som genom att gång på gång försöka förgöra sina största fiender på det ibland mest spektakulära sätt, får oss att hålla andan och börja tvivla på att våra huvudpersoner verkligen kommer att klara det här.

Mina damer och herrar, tillåt mig att presentera 10 utav mina favoritskurkar, både i böcker, på TV och i filmer för er som vill dra ut på Halloweenfirandet lite. Ordningen har ingen speciell innebörd.



1. Cruella De Vil




Min barndoms stora skräck. Hur kan man stjäla hundvalpar? Och dalmatiner till på köpet? Titta bara på de små söta prickarna.  Hur kan man?!Cruella De Vil är elakheten själv. Visserligen räcker det med att veta om hennes namn för att inse det, men hon ser inte ett dugg trevlig ut heller. Genidrag med ciggaretten och munstycket. Med Cruella som skurk har man avrått barn till att både röka och använda päls. Bra jobbat!


2. Jokern




Jo, ett leende kan vara det äckligaste som finns. Lite smink och ett excentriskt uttryck är det enda som behövs för att skrämma skiten ur mig. Jack, Heath, ni har gjort ert jobb mycket bra.  Jokern får mig att sova med tänd lampa varje gång och är en utmärkt Halloweeninsperation. Why so serious?


3. Darth Vader




Någon mer som nynnar melodin? Darth är så badass att han har en egen signatur. Och en mask som täcker ansiktet. Att han faktiskt tillhört rätt sida tillför bara känslan av ondska hos honom och ger honom en välförtjänt placering på min lista över otäcka skurkar. Shit, glömde varna för spoilers. Bäst att göra det nu: Varning för spoilers! Hoppas ni visste sanningen om Darth Vader. Inte bara för att jag förstört allt för er nu, utan också för att det tillhör allmänt vett att veta sådant.


 4. Dolores Umbridge




Hatar, hatar, HATAR henne! En bra karaktär är hon dock. Färgstark. Men jag avskyr henne. Avskyr, avskyr, AVSKYR!  Kanske avskyr jag henne mer än lorden själv? Nej, det får jag bara inte göra. Eller gör jag det? Nej. Nu fick jag ”han som inte får nämnas” nämnd också. Han är definitivt en skurk att nämna, han med. Han har däremot inte gjort mig så förbannad som Fröken katt och rosa. Usch!


5. Joffrey Baratheon




Någon mer som sett Game of Thrones? Då vet ni varför han är här. Ondska i form av en omogen tonåring. Bortskämd är han också.Jag kan komma på mig själv med att gå omkring arg på den där idioten i flera dagar efter att ha sett ett avsnitt. Inte så bra för min hälsa kanske, men en o så bra TV och bok-skurk. Way to go, George RR Martin!

                                                                                     

6. Ursula

Här kommer ännu en tecknad kvinna som under mina yngre år återigen bevisat att för mycket smink bara blir fel. Det är heller aldrig rätt att ta någon annans partner genom att se ännu snyggare ut är den stackars snälla dumpade. Eller att stjäla rösten ifrån den. Inte alls snällt faktiskt. Därför hamnar hon här, tillsammans med andra odjur där hon hör hemma.


7. Gru




Jomen visst är han en skurk. Han är bara ovanligt charmig för att vara en. Annars har han faktiskt alla egenskaper som krävs för att vara superskurk. Han ger ett uttryck av att vara totalt känslokall (till en början i alla fall), han försöker ta sig någon vart i samhället genom att stjäla och han har en lätt ryskt brytning. Varför har så många skurkar en lätt rysk brytning? Skumt.


8. Lex Luthor




Superskurkarnas superskurk. (Läste ni också någonting annat först? Så snuskiga ni är!) Stålmannens ärkefiende och vårt eget lilla ondskefulla geni. Återigen bevisar Lex att man måste vara ful för att vara riktigt skrämmande (inget illa ment, Gene Hackman och Kevin Spacey). När man också haft en nära relation med personen man senare vill förgöra ökar det som sagt elaknivån och även Lex erhåller en plats på min lista.


9. Hjärter Dam




Alice lilla spelkort som gått bärsärk och blivit den mest huvudavhuggande monarken jag läst om. (Bloody Mary och Henrik VIII kommer tätt därefter). Tänk dig att vara barn på den tiden då de riktigt onda figureras catch phrase var ”Av med huvudet!” istället för ja… vad vet jag…”Inget lördagsgodis!” Dagens barnboksskurkar är så otroligt mesiga att jag vill gråta bara för den sakens skull. Hjärter Dam är ond på riktigt och får mig att rysa varje gång hon delar ut dödsstraff som en kvinnlig mördarmaskin.


10. Doktor No

Här har vi en så kallad ”galen vetenskapsman” som verkligen vill sätta stopp för Bonds rätt att döda. Fast genom att döda honom. Han är en av de populäraste Bondskurkar någonsin, och jag undrar vad det är som får honom att vara så omtyckt. Så värst ful är han väl inte... nej, det måste vara något annat. Kanske har han åkt på vågen av den enorma popularitet filmen fick. Ja, så måste det vara. Eller så är det metallhänderna. Eller det faktum att han hade en svår uppväxt. Vad vet jag, superskurk är han i alla fall och trotts att han inte längre terroriserar Bond har han förevigt en skurkplats i våra hjärtan.