Oscarsvinnare 2013!

Här kommer årets Oscarsvinnare i de tyngsta kategorierna! Har fortfarande inte sett galan ännu, men ska se till att göra det så snart som möjligt. Så, vad tyckte ni nu då? Vann rätt filmer?

Best Motion Picture of the year:

Argo

Best Performance by an Actor in a Leading Roll:

Daniel Day-Lewis för Lincoln

Best Performance by an Actress in a Leading Roll:

Jennifer Lawrence för Silver Linings Playbook

Best Performance by an Actor in a Supporting roll:

Christoph Waltz för Django Unchained

 Best Performance by an Actress in a Supporting Roll:

Anne Hathaway för Les Misérables

Best Achievement in Directing 

Ang Lee för Life of Pi

Best Writing, Screenplay Written Directly for the Screen:

Django Unchained: Quentin Tarantino 

Best Writing, Screenplay Based on Material Previously Produced or Published:

Argo: Chris Terrio

Best Animated Feature Film of the Year:

Brave 

Best Foreign Language Film of the Year:

Amour

För alla vinnare, klicka här.

Oscarsgalan 2013!

Inatt är det dags! Kl. 02.30 (svensk tid) sänds Oscarsgalan 2013 på Kanal 9. Själv kan jag tyvärr inte se den direktsänt (har andra plikter att utföra imorgon bitti) men imorgon publicerar jag alla vinnare. Har ni missat nomineringarna kan ni se de allra tyngsta här.

Ha en trevlig Oscarsgala alla filmälskare!

 

Blues Brothers (1980)

Mrs. Tarantino: Are you the police?
Elwood: No ma'am. We're musicians.  

Regisserad av John Landis

Nu äntligen har jag sett filmen som så många fortfarande efter 33 år pratar om . Blues Brothers har blivit kult, förmodligen mycket på grund av rollistan som kryllar av amerikanska bluesartister. Annars ser jag ingen orsak till varför filmen blivit så stor som den är. Jag såg regissören i en intervju i tv-programmet Bergmans Video som visades på SVT förra året och antog att Blues Brothers var en riktig pärla. Så var det väl kanske inte.

För det första händer det nästan ingenting spännande under hela filmen. Oväntade saker? Ja. Men ingenting nervkittlande eller intressant ur den aspekten. Inte för mig i alla fall.

Bröderna Jake (John Belushi) och Elwood (Dan Aykroyd) Blues ska "på uppdrag av gud" samla ihop sitt gamla bluesband och tjäna in pengar för att rädda ett barnhem. Med matchande kostymer och mörka solglasögon träffar bröderna på vägen till ett framgångsrikt bluesband allt ifrån inbitna countrycowboys till manifesterade nazister. Givetvis möter de alla hinder med elegant stil och enorm värdighet.

Storyn låter kanske ganska intressant och rent utav underhållande. Det kan jag inte heller ta ifrån filmen, trots min tvekande inledning. Den har sina fina stunder, inte minst under musikalnumren som för en gångs skull bär upp en film (ni som följt min blogg ett tag vet att jag annars inte står ut med musikaler). I Blues Brothers blir sång och musik-bitarna ett välkommet avbrott i den annars långtråkiga åkturen vi bjuds på. Det måste ha att göra med sättet det görs på, då det mer blir som en välgjord parodi av andra smöriga musikaler. Låtarna är inte skrivna specifikt till filmen, och Belushi och Aykroyd hade varit ganska svåra att använda i samma mening som musikal om det inte vore för Blues Brothers.

Sammanfattningsvis är alltså Blues Brothers en okej och sevärd underhållning, men som också innehåller en del helt meningslösa och rent utav tråkiga scener och händelser. Musiken höjer spektaklet och vid slutet av dagen är det en godkänd film i sin annorlunda genre. Uppdykandet av gamla som nya bluesstjärnor (utan att avslöja för mycket) ger lite välbehövd krydda i soppan. Man får helt enkelt ta Blues Brothers för vad det är och lyssna till bluesen, för det är där den riktiga känslan finns och det är den som får betyget.

Betyg:

Spring is coming...

Någon mer än jag som längtar efter den nya säsongen av Game of Thrones? Förmodligen. Fantasyserien som baseras på bokserien Sagan om Is och Eld tog världen med storm (minst sagt) när första säsongen visades år 2011. Till våren släpps den tredje säsongen i USA och jag längtar som en galning efter fler intressanta intriger och spännande äventyr som det säkerligen kommer att bjudas på. Här får ni den nya trailern så att ni kan längta lika mycket som jag. 

Ha det bra!

Helgens film på TV

Då var det fredag igen och dags för helgens filmtips. Tänk på att jag bara kan tipsa/varna om filmer jag själv sett, så komplettera gärna min lista med en titt i den riktiga tv-tablån.

Trevlig helg!

Fredag:

Kolla in:

Sjätte Sinnet, TV8 kl. 21.00

Se upp för:

Then She Found Me, SVT1 kl. 23.55

Lördag:

Se upp för:

Click, Kanal 5 kl. 17.30


Söndag;

Kolla in:

Terminator Salvation, TV3 kl. 21.00

Se upp för:

Dirty Dancing, Kanal 9 kl. 18.00

Johan Falk: GSI- Gruppen för Särskilda Insatser, TV4 kl. 22.10

3 favoriter: Kärlekspar på film

Idag är det som bekant Alla Hjärtans Dag och det tänkte jag uppmärksamma genom att publicera ännu en "3 favoriter"-lista. Denna gång blir det mina nuvarande favortikärlekspar från vita duken.

3. Cathy och Heathcliff

Efter att ha sett den nya filmatiseringen av Wuthering Heights från 2011 blev jag påmind om vilket intressant och otroligt sorgligt kärlekspar Cathy och Heathcliff är. Den fina tolkningen av den gamla kärlekshistorien gav nytt liv åt de två turturduvorna och jag rycks alltid med i alla känslomässiga svängar den fina duon står bakom. Någon gång kanske jag till och med tar mig för att läsa boken, skriven av en av många engelska mästarinnor i kärleksförklaringar; Emily Bronte. Någon gång...

2. Neo och Trinity

Hade den här listan handlat om coola kärlekspar hade Neo och Trinity från The Matrix toppat den. Se bara hur de matchar varandra med kolsvart hår, oljerockar och en intensiv krigarblick. Profetior hit och dit har inte så stor betydelse när det kommer till äkta känslor och Neo och Trinitys romans bidrar till filmtrilogins storslagenhet. Plus att det inte heller finns något mer romantiskt än att träna karate tillsammans. Inte på långa vägar.

1. Suzy och Sam 

Det känns som om Moonrise Kingdom toppar alla mina listor just nu, men jag kan inte hjälpa det. Suzy och Sam är ordet "adorable" i  formen av två tolvåringar och tillsammans slår de rekord i gullighet då deras ganska unga romans är så genuin och självklar att jag nästan blir avundsjuk. Det finns inget bättre sätt att fira Alla Hjärtans Dag på än med geléhjärtan och Wes Andersons historia om Suzy och Sam som slåss för sin kärlek och för varandra. Gulligt var ordet. 

 Glad Alla Hjärtans Dag!

Några kandidater som inte kom med på listan:

Han Solo och Prinsessan Leia

Django och Broomhilda

Wall-E och Eve

Hets (1944)

Regisserad av Alf Sjöberg

Jan- Erik Widegren (Alf Kjellin) går sista året på gymnasiet och trakasseras av sin latinlärare Caligula (Stig Järrel) samtidigt som han faller för det lite lättfotade butiksbiträdet Bertha (Mai Zetterling). Så har också Caligula gjort. Hur ska detta sluta?

Det är inte ofta jag frivilligt tittar på svensk film från 40-talet en fredagskväll, men när det väl händer blir jag oftast positivt överraskad. Så också denna gång. Hets tar inte bara upp ämnen som fortfarande berör i miljöer vi känner igen (undantaget det faktum att vi inte har mässor i läroverk längre); den snart 70 år gamla filmen känns varken mossig eller oaktuell. Jag lägger inte ens märke till att den var svartvit. Ibland blir jag dock påmind om filmens gedigna mängd år på nacken, till exempel av de oskyldigt gulliga uttrycken alla har för sig, eller av att gossarna skakar hand med varandra innan de skiljs åt efter en kväll på stan. Jag gillar nog Hets mycket på grund av den svunna tiden man får en god inblick i, tack vare alla dessa småsaker att lägga märke till och uppskatta.

Skådespeleriet håller också måttet och Stig Järrel gör Caligula väldigt lätt att tycka illa om. Mycket är väl manuset att tacka för, skrivet av allas vår Ingmar Bergman som också fick regissera filmens slutscen. Filmen fick ett internationellt erkännande och har blivit en klassiker hemma i Sverige. Frågan är om inte det också är Bergmans förtjänst. I stort sett allt han rör har en förmåga att förvandlas till guld, eller åtminstone till en publikfavorit. Hets är förvånansvärt enkel att ta till sig utan att egentligen bjuda på någonting ovanligt eller häpnadsväckande. Men det behövs ju i och för sig inte heller.

För att sammanfatta den korta filmsammanfattningen är Hets med andra ord precis lagom- det är lagom otäckt, lagom spännande, lagom ledsamt och lagom roligt. Jag skulle inte ha någonting emot att se den igen. 

Betyg:

Helgens film på TV

Helgens filmtips:

Fredag:

Kolla in:

Ciderhusreglerna, TV8 kl. 21.00

Akta er för:

Wimbledon, TV3 kl. 20.00

Lördag:

Kolla in: 

Hämnden, SVT2 kl. 22.20

Akta er för:

Big Mommas House, TV4 kl. 15.00

Mumien, TV6 kl. 21.30

Söndag:

Akta er för: 

Titta, han snackar, TV3 kl. 12.55

Miffo, TV4 kl. 13.00

En Oväntad Vänskap (2011)

Regisserad av Oliver Nakache och Eric Toledano

En Oväntad Vänskap är den första filmen på tio år som lyckats utmana Amélie från Montmartre i publiksiffror, och har till och med tagit hem förstaplatsen. Givetvis var jag tvungen att se filmen som på pappret skulle vara i klass med Jean-Pierre Jeunets mästerverk.

Denna minst sagt mysiga komedi beskriver den oväntade vänskapen mellan den stenrike, ensamma och förlamade Philippe (Françoise Cluzet) och hans charmige och något mer frisläppta assistent Driss (Omar Sy) som får jobbet dels för att alla de andra sökande verkar vara ett gäng inkompetenta idioter, dels för att Driss är den ende som behandlar Philippe som han skulle behandlat vem som helst. Filmen låter oss ta del av de två männens relation och hur den utvecklas över tid i ett töcken av både skratt och gråt.

Lite då och då kommer det en film som får allas hjärtan att sjunga, man som kvinna, ung som gammal, fransman som svensk. En Oväntad Vänskap är exakt en sådan. Den ställer liksom inga krav på sin publik med en avancerad story, svårtolkade skämt, och knepiga utläggningar om redan svåra ämnen. Den här filmen bara är, och glider fram på sin gulligt simpla och träffsäkra humor. Karaktärerna är så älskvärda och oskyldiga att de klarar sig med att bara vara vad de är och det roliga liksom kommer på köpet. Vad jag vill säga är att det bara inte går att tycka illa om En Oväntad Vänskap. Det är fysiskt omöjligt.

Det är väl också det som den här filmen och inte Amélie från Montmartre har. Gemene man kan utan svårigheter ta En Oväntad Vänskap till sitt hjärta och älska den villkorslöst. Med Amélie från Montmartre är det betydligt svårare och det är förunderligt att det är så, då filmerna båda är drama/komedier som egentligen berör samma ämne: ensamhet. Nakache och Toledano spelar safe utan scener man måste tolka och koncentrera sig för att förstå. Det betyder inte att En Oväntad Vänskap är bättre än Amélie. Det betyder bara att många har lättare för att uppskatta den spontana och roliga Driss än den introverta och grubblande Amélie (dock inte jag, jag tycker att karaktären Amélie har intressantare kvalitéer). 

Vad som hämmar En Oväntad Vänskap är att den inte gräver sig djupare i rasism och fördomar utan flyter på ytan av det som egentligen kunde utvecklas mer. Det är en förvånansvärt alldaglig film som får mig att undra varför jag gillar den så mycket när jag inte borde tycka mer om den än vilken komedi som helst. Är det så att fransmän har bättre humor än amerikaner? Kanske. Är det så att fransoser spelar bättre i komedier än amerikaner? Förmodligen. Cluzet gör en oerhört bra tolkning av Philippe och lyckas med små medel visa starka känslouttryck och tankar. Sy är också riktigt bra, men kanske något överskattad då han sviktar lite i de mer dramatiska scenerna.

Då var det dags för betygsättningen och den var inte så svår den här gången. Filmstunden bjöd på finfin underhållning och det är väl det som är syftet med konstformen film. Små minus här och där som drar ner betyget men det slutar ändå på en välförtjänt fyra av fem. Jag längtar tills jag får se den igen.

Betyg:

Django Unchained (2012)

Django: I like the way you die, boy.

Regisserad av Quentin Tarantino

Äntligen är mannen med ett av världens coolaste namn tillbaka (jippi!). Och jösses hur stilfullt han gör entré på våra biosalonger återigen. Kanske förundras folk över att har alltid lyckas. Det gör jag i alla fall. Men när stunden är inne och man slår sig ner för att låta sig underhållas av QT undrar man hur man någonsin kunnat tvivla på hans förmåga att göra film i toppklass. Jag har gått och längtat efter Django Unchained ända sedan jag hörde talas om att den skulle göras och kände hur förväntningarna ökades i takt med att mer och mer avslöjades om Tarantinos nya western. Jag är inte besviken på resultatet. 

Två år före inbördeskriget i den amerikanska södern köper den excentriske Dr. Schultz (Christoph Waltz) en slav vid namn Django (Jamie Foxx). Django ska dock inte längre vara slav åt någon, han ska tillsammans med Dr. Schultz bli prisjägare. Sedan ska de rädda Djangos vackra fru Broomhilda (Kerry Washington) som sålts till den sadistiske plantageägaren Calvin Candie (Leonardo DiCaprio), vilket definitivt är lättare sagt en gjort.

Tarantino kör helt klart säkert med en spaghettiwestern i modern tappning som jag tyckte att vi fick några vibbar av i Inglourious Basterds från 2009, inte minst i musiken av den fantastiske Ennio Morricone som också finns med i Django. Skillnaden är att vi förflyttat oss från någonstans i Frankrike till den amerikanska södern, och därmed också bytt århundrade. Tarantino tar sig dock lika stora friheter att modifiera historian i de båda filmerna och skapar en slags verklighetstrogen fiction med inslag av rent hittepå. Han väljer också att använda sig av sina hängivna skådespelare Christoph Waltz och Samuel L. Jackson, som ännu en gång gör rollprestationer i Oscarsklass. Foxx och DiCaprio är visserligen nya ansikten i en Tarantinorulle, men skådespelar med otrolig intensitet och känsla. Speciellt DiCaprio som jag aldrig trodde att jag skulle kunna avsky så mycket på film som jag gör i här (förtydligande: jag avskyr hans karaktär, inte hans skådespeleri).

Calvin Candie: Gentlemen, you had my curiosity. But now you have my attention. 

Dajngo Unchained har egentligen allt ett Tarantino-fan söker. Redan i inledningsscenen förstår man det då man ser ett gäng slavar i kedjor vandra genom öken till tonerna av Luis Bacalovs "Django" som fort som satan sätter sig på hjärnan och tvingar dig leva med ditt konstanta nynnande. Filmen bjuder på makalösa blodbad (givetvis) kryddat med en hel del humor i ett intelligent manus. Själv blir dock mina skratt lite nedtonade av rädslan för att jag är ond på riktigt om jag tycker brutala avrättningar och dylikt är underhållande. Min tröst blir trots allt att det inte bara är jag som skrattar, samt att det är den enorma överdriften som bäddar för fnisset. Utan humorn hade jag inte överlevt Django Unchained, och förmodligen inte någon annan av Tarantinos filmer heller. För när skratten fastnar i halsen är det riktigt obehagligt, och man kastas in i dramatiska kamper för rättvisa och överlevnad. Slaveriet var på riktigt, med eller utan en tysk prisjägare och hans kompanjon, och det känns som om filmen vill pointera det. 

Django Unchained är riktigt bra, till och med helt suverän. Den är actionspäckat, underfundig och riktigt blodig, och du känner garanterat igen dig om du är ett QT-fan som jag. Ett litet minus är att vissa scener kan bli lite för långdragna och tappa mitt intresse under korta perioder. En småsak kan man tycka, men den drar ner betyget en smula ändå. Men så har jag ju bara sett filmen en gång. Det är högst troligt att betyget ser annorlunda ut efter andra gången. 

Betyg:

Helgens film på TV

Äntligen fredag! Det firar vi med helgens filmtips. Kika in imorgon igen för att få recensionen av Django Unchained. OBS. Jag tipsar/varnar bara om filmer på de största kanalerna. 

Trevlig helg!

Fredag:

Kolla in:

American History X, Kanal 9 kl. 00.10

Akta er för:

Julie och Julia, TV3 kl. 22.00

Lördag:

Kolla in:

Hachiko- en vän för livet, Sjuan kl. 19.30

Akta er för:

Rush Hour, Kanal 5 kl. 22.35

Söndag:

Akta er för:

The Tourist, TV3 kl. 21.00