Frances: Sometimes it's good to do what you're supposed to do when you're supposed to do it.
Regisserad av Noah Baumbach
Francs Ha borde verkligen vara en film för mig. Den innehåller egentligen allt som jag tycker om: Knepig humor, hipsters i hatt, abstrakt dans, bra musik, roliga kvinnor i huvudrollen och manus av en man som är co writer till bland annat Fantastic Mr. Fox och The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson-filmer för er som inte vet).
Ändå hade jag svårt att älska filmen. Den hade liksom inget sammanhang. Kanske blev det helt enkelt lite för mycket av det goda, även för mig. Frances Ha är nämligen ett praktexempel på det som jag tycker att Andersons filmer oskyldigt anklagas för; stil före känsla. Samtidigt kan man inte hjälpa att bli kär i the undateable Frances (Greta Gerwig, som också var med och skrev manuset) och hennes fantastiska syn på kärlek, jobb och meningen med livet. Och trots att två tredjedelar av skämten gick över huvudena på två tredjedelar av den mossiga biopubliken jag hamnade i tittar jag tillbaka på filmen med ett leende på läpparna. Om jag under eftertexterna inte imponerades av Frances Ha så gör jag det nu. Var det den uppfriskande känslan man bara kan få av något som inte är Hollywood som fick mig att uppskatta biotiden, eller Gerwigs sätt att verkligen VARA Frances på? Eller kanske både och? Jag vet i alla fall att jag gärna ser mer av både henne och Baumbach, vars film The Squid and the Whale från 2005 fått fin kritik. Kanske blir den mitt nästa projekt.
Frances Ha kan han åtminstone räkna som en blyg framgång. Lite styrsel, mycket charm och en alldeles för stor skopa dålig dans gör en feelgood-film som inte är så jävla mainstream, och det är alltid ett plus. En trea till Frances Ha, men en femma till Gerwig. Detta var hennes film.
Betyg:
