lördag 21 december 2013

The Great Gatsby (2013)

 http://filmint.nu/wp-content/uploads/2013/05/The-Great-Gatsby1.jpg
Nick Carraway: You can't repeat the past. 

Jay Gatsby: Can't repeat the past?

Nick Carraway: No...

Jay Gatsby: Why, of course you can... of course you can. 

Regisserad av Baz Luhrmann

Ja, sitter man på så löjligt mycket pengar som Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) gör är det kanske inte så konstigt att man tror sig kunna göra allt- till och med återuppleva svunna tider. Den aktiesäljande realisten Nick Carraway (Tobey Maguire) är inte lika säker på det. Han är däremot säker på att Gatsby, värd till de vilda festerna i palatset dit alla är inbjudna, och som verkar ha gjort allt från att studera på Oxford till att ha blivit en erkänd krigshjälte döljer någonting. Kanske är Carraway den enda som kan hjälpa honom?

Jag erkänner att jag hade läst en del om Luhrmanns nya mastodontfilm The Great Gatsby innan jag bestämde mig för att se den. Betygen beskrev en medelmåttig filmupplevelse, kanske till och med ett slöseri med tid. Därför blev jag så otroligt förundrad när jag lämnade salongen, totalt hänförd av allt jag fått ta del av i två timmar och 23 minuter. Jag började fundera på några saker:

1. Hur kan man inte älska New York på 20-talet?

Stället och tiden då, enligt filmen, byggnaderna var högre, festerna var större, moralen var lösare och spriten var billigare. The Great Gatsby är en fröjd för ögat om man ser till effekter och animationer som får New York år 1922 att framstå som en drömvärld, fylld med en alldeles särskild magi som bara gick att finna då.

2. Hur kan man inte älska Carey Mulligan som Daisy Buchanan?

Den kvinnliga huvudrollen som Daisy måste lämna ett speciellt intryck på sin publik. Det gör Mulligan. Hon kan konsten att spela älskvärd och sårbar när det behövs, för att i nästa stund förvandlas till en lömsk och hemlighetsfull ung kvinna. Mulligan spelar Daisy med sådan finess att jag bara måste se mer av henne, genast.

 3. Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby?

Jag hade kunnat stryka orden "som Jay Gatsby" och låtit det stå "Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio?". Många säger att han är överskattad, tvärtom säger jag. DiCaprio bevisar efter varje stor huvudroll att han ägt Hollywood sedan Titanic och slutar aldrig leverera träffsäkra rolltolkningar. Rollen som den nyckfulle Gatsby gör han väldigt snyggt; inte för överdriven, men ändå så excentrisk att han blir riktigt spännande.

4. Hur kan man inte älska sountracket?

Filmen innehåller ett minst sagt intressant soundtrack där bland andra Jay Z, Fergie, Lana Del Rey och Jack White bidrar till fantasikänslan, då deras moderna basgångar vanligtvis inte hör hemma i 20-talet. I The Great Gatsby passar de däremot perfekt.

5. Slutligen, hur kan man inte älska känslan av att svepas med i någonting som man inte riktigt förstår men samtidigt förstår precis?

Den fanns där i Cloud Atlas (2012) och ni som sett den eller faktiskt gillar The Great Gastby vet vad jag talar om. Man följer med i ett händelseförlopp som är så betagande att tid och rum verkar försvinna för en stund. Allt som spelar någon roll är vad som händer på duken, och vare sig man blir glad eller ledsen så stannar ändå känslan av att man upplever ett mästerverk. Så kändes i alla fall The Great Gatsby för mig.

Betyg: 

söndag 17 november 2013

Frances Ha (2012)


Frances: Sometimes it's good to do what you're supposed to do when you're supposed to do it.


Regisserad av Noah Baumbach

Francs Ha borde verkligen vara en film för mig. Den innehåller egentligen allt som jag tycker om: Knepig humor, hipsters i hatt, abstrakt dans, bra musik, roliga kvinnor i huvudrollen och manus av en man som är co writer till bland annat Fantastic Mr. Fox och The Life Aquatic with Steve Zissou (Wes Anderson-filmer för er som inte vet). 

Ändå hade jag svårt att älska filmen. Den hade liksom inget sammanhang. Kanske blev det helt enkelt lite för mycket av det goda, även för mig. Frances Ha är nämligen ett praktexempel på det som jag tycker att Andersons filmer oskyldigt anklagas för; stil före känsla. Samtidigt kan man inte hjälpa att bli kär i the undateable Frances (Greta Gerwig, som också var med och skrev manuset) och hennes fantastiska syn på kärlek, jobb och meningen med livet. Och trots att två tredjedelar av skämten gick över huvudena på två tredjedelar av den mossiga biopubliken jag hamnade i tittar jag tillbaka på filmen med ett leende på läpparna. Om jag under eftertexterna inte imponerades av Frances Ha så gör jag det nu. Var det den uppfriskande känslan man bara kan få av något som inte är Hollywood som fick mig att uppskatta biotiden, eller Gerwigs sätt att verkligen VARA Frances på? Eller kanske både och? Jag vet i alla fall att jag gärna ser mer av både henne och Baumbach, vars film The Squid and the Whale från 2005 fått fin kritik. Kanske blir den mitt nästa projekt.

Frances Ha kan han åtminstone räkna som en blyg framgång. Lite styrsel, mycket charm och en alldeles för stor skopa dålig dans gör en feelgood-film som inte är så jävla mainstream, och det är alltid ett plus. En trea till Frances Ha, men en femma till Gerwig. Detta var hennes film.

Betyg:


lördag 19 oktober 2013

The Grand Budapest Hotel trailer! YAY!

Trailern till Wes Andersons nya film The Grand Budapest Hotel kom ut i veckan... OCH JAG ÄLSKAR DEN. Som det sanna Anderson-fan jag är tycker jag det är väldigt roligt att han håller fast vid sin unika stil, och bara trailern kryllar av stilistiska filmfigurer som återfinns i många av hans tidigare filmer (ja, jag har sett alla Wes Andersons filmer).

Vad jag också kan urskilja i den två och en halv minut långa filmsnutten är att The Grand Budapest Hotel verkar vara en ganska actionpackad historia (för att vara en Anderson-film, vill säga) som jag tror kommer att locka en annan publik än bara oss nörd-hipsters. Äsch, det är lika bra att ni får se efter själva. Jag publicerar trailern åt er här. Titta och njut, mina vänner!


lördag 5 oktober 2013

Dynamit-Harry och de Vil

En liten nyhetsuppdatering:

En nyinspelning av Jönssonligan är att vänta framöver. Den ska tydligen få en lite mörkare approach med nytt manus och nya huvudrollsinnehavare.

Går det verkligen att vänta sig ett seriöst genomförande här, eller är filmen redan dömd att bli en flopp på grund av den tidigare filmserien? Jag kan inte säga att jag är så värst exalterad, men det ska ändå bli intressant att se hur de egentligen har tänkt med det här. Om de har tänkt alls, vill säga.

En, för min del, lite gladare nyhet är att dalmatiner-nörden Cruella de Vil ska få en egen spelfilm i live action. Eftersom hon är en utav mina favoritskurkar på film (jag var en hundälskare som barn) ska det faktiskt bli roligt att få reda på lite mer om Cruella, även om jag inte väntar mig ett Oscarsbidrag i de färdiga resultatet. Det är den nostalgiska känslan som lockar, och den känslan ska inte underskattas.

So long så länge!

fredag 4 oktober 2013

3 favoriter: Christoph Waltzs rollfigurer

Christoph Waltz fyller 57 år idag. Och eftersom han på senare år kammat hem två Oscars tänkte jag bjuda på tre utav mina personliga favoritrolltolkningar av vårt Österrikiske födelsedagsbarn. Varsågoda.


3. Alan Cowan från Carnage (2011)

Filmen av Roman Polanski som i stort sett bara utspelar sig i ett vardagsrum där fyra skådespelare har en enda stor dialog med varandra ger utrymme för enorma prestationer. Waltzs insatts är inget undantag. Han gör arbetsnarkomanen Alan fascinerande, lite skrämmande, men framförallt rolig. Jo, Carnage är faktiskt (trots namnet) en förbannat rolig film där Waltz verkligen är i sitt esse.





2. Dr. King Schultz från Django Unchained (2012)

Samarbetet med regissören Tarantino visade sig vara en perfekt matchning. Med denna roll kammade Waltz hem sin andra Oscarsstatyett för medverkan i en utav Tarantinos filmer. Återigen visar Waltz hur man gör en biroll till en huvudroll genom att ge karaktären en rolig framtoning, men med en djupare sida bakom fasaden. Så skapar man minnesvärda rolltolkningar.








1. Hans Landa från Inglourious Basterds (2009)

Rollen som den judejagande nazisten gav Waltz sin första Oscars. Ingen var mer värd priset än han. Hur kan man både hata och älska en karaktär? Med Waltz i rollen är det lätt. Hans Landa är sadist, men en förbaskat underhållande sådan. Därför kunde jag fortsätta att älska Waltz, även efter att jag under 153 minuter inte ville något hellre än att hoppa in och bitchslapa skiten ur Hans Landa. Mästerligt!


fredag 13 september 2013

Filmfredag! #10

Vill ni ha filmtips inför kvällen? Se Matrix om ni inte redan gjort det. En utav mina personliga favoriter (jag är inte ensam). Den visas på TV6 kl. 23.00. 

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/en/c/c1/The_Matrix_Poster.jpg 

Se inte Lost World: Jurassic Park på kanal C More Action kl. 05.00 om ni nu skulle få för er att kolla film mitt i natten. Ettan funkar, uppföljarna gör inte det. 

Själv skulle jag kunna tänka mig att se Hanna på C More Hits kl. 21.50 om jag hade haft den där jävla kanalen. Saoirse Ronan som spelar huvudrollen imponerade på mig i Försoning och gör säkert en imponerande insats även här.

 

Givetvis MÅSTE jag också kommentera nyheten som nådde mig igår kväll om att en ny filmserie i sann Harry Potter-anda är att se fram emot. J.K Rowling har nämligen bekräftat att hon blir manusförfattarinna till filmen baserad på Harry Potters textbok Fantastic beasts and where to find them. Filmen ska utspela sig 70 år innan Harry kom till Hogwarts och riktiga fans kommer att känna igen sig i miljöerna. Jag tillhör den generationen som växte upp med böckerna (och filmerna för den delen) om pojken som överlevde, och jag måste säga att jag är mer exalterad än vad jag borde vara över denna nyhet. Hur kan en film som utspelar sig i samma magiska miljö fast med olika huvudpersoner att lära känna gå fel? Jag tror stenhårt på satsningen och hoppas VERKLGEN att jag inte blir besviken. Vad tror ni?

onsdag 11 september 2013

lördag 24 augusti 2013

Lore (2012)

https://whatson.bfi.org.uk/ArticleMedia/Images/lff2012/590/lore-2012-001.jpg

 
Regisserad av Cate Shortland
 
När Andra Världskriget tar slut betyder det lycka och fred för många. Men som dotter till högt uppsatta nazister blir tillvaron ett helvete och Lore (Saskia Rosendahl)  måste tillsammans med hennes syskon starta en resa till fots genom ett Tyskland i spillror. 

Storyn lät intressant när jag först läste om den och förväntningarna var höga. Men Lore kom ut ganska platt och intetsägande, trots att handlingen bäddade för ett större djup. Visst fanns det en del tankeväckande scener, men filmen tycks till största del bestå av snyggt filmade flugor i fönstren eller dagg på mossan i skogen. Den blev intetsägande helt enkelt.
 
Man kunde ha gjort något mycket bättre av förutsättningarna. 
 
Betyg:
 
 
 

söndag 18 augusti 2013

Grattis Edward!

Idag fyller favoriten Edward Norton 44 år. Kände mig tvungen att uppmärksamma detta skådespelande geniet eftersom han finns i rollistan till två utav mina favoritfilmer: Moonrise Kingdom och American History X. Nästa år ser vi honom också i Wes Andersons nya film: The Grand Budapest Hotel. Det ser vi fram emot. Grattis Edward!

 
 

fredag 16 augusti 2013

Filmfredag! #9

Om ni känner för film idag, titta på den Oscarsnominerade psykologiska thrillern Black Swan som visas på Viasat Film kl. 01.00.

 












Titta inte på Percy Jackson och Kampen om Åskviggen som visas på TV3 kl. 20.00 även om det känns lockande nu när uppföljaren snart har premiär. Tro mig, ni vill inte se den. 

Jag gillar Bradley Cooper, så för mig låter thrillern Limitless som visas på TV6 kl. 22.45 intressant. 


Det var allt jag hade att säga denna fredag.

Ha det bra!

onsdag 14 augusti 2013

The Perks of Being a Wallflower (2012)



Patrick: My life is officially an after school special. 

Regisserad av Stephen Chbosky

Typiska tonårsfilmer når sällan ett snittbetyg över 7,5 på filmsajten IMDb. The Perks of Being a Wallflower har 8,1. Jag kan inte peka ut exakt vad som gör den så bra att den har en plats på IMDb:s lista över de 250 bästa filmerna. Men jag vet att den ska vara där.

The Perks of Being a Wallflower är inte revolutionerande. Den är bara en film om hur det är att vara ung. Eller som regissören och författaren själv säger:

"The Perks of Being a Wallflower is a celebration of youth, friendship and that perfect drive to that perfect song."

Kanske är det så att alla som någon gång varit unga kan relatera till den introverta Charlie (Logan Lerman) som inte umgåtts med någon annan än sin familj på sommarlovet, eller Patrick (Ezra Miller) som gömmer sina svåra problem bakom en skämtglad och sprudlande fasad, eller Sam (Emma Watson) som bara dejtar douchebags eftersom "man accepterar den kärlek man tror att man förtjänar".

Nej, The Perks of Being a Wallflower är verkligen inte revolutionerande, men den är annorlunda och berör på ett sätt som typiska tonårsfilmer sällan gör. Här är problemen så mycket större än att drömkillen inte vet att du existerar, eller att du måste vara cool fast du egentligen bara vill vara dig själv. Ensamhet, gemenskap, lycka, sorg, kärlek och död är känslor som tas på stort allvar och behandlas trovärdigt och rättvist. Det är kanske vad som gör The Perks of Being a Wallflower till en så älskvärd hyllning och föraktning av ungdomen.

Den är inte revolutionerande, men den är genuin. 

Betyg:



P.S. Jag har köpt boken. Bara det är väl ett bra betyg. 

fredag 9 augusti 2013

Filmfredag! #8

Hej!

Nu är jag officiellt igång igen och vi firar min återkomst efter "semestern" med lite filmfredag.

Vill ni ha filmtips tycker jag att ni ska ge dramat Warrior en chans, speciellt om ni gillar Tom Hardy. Den visas på C More Hits kl. 15.05 idag.

 http://www.mrsoundtrack.com/wp-content/uploads/2012/01/Warrior-Soundtrack.jpg

Titta inte på Snow White and the Huntsmen som visas på Viasat Film Action kl. 14.10. Den är bara tråkig. 

För min egen del blir det bio ikväll så jag behöver inte bestämma mig för vad jag ska titta på. Hade jag stannat hemma ikväll hade jag nog sett Girl, Interrupted på Kanal 5 kl. 22.00. Jag har hört bra saker om den men det har aldrig blivit av att jag tittat på den.

 

En förövrigt ganska obetydlig iakttagelse jag gjort är att så kallade biografi-filmer verkar vara grejen framöver. Har sett trailers till filmer om Steve Jobs, Linda Lovelace och Prinsessan Diana den här veckan. Jag brukar föredra dokumentärer framför filmer där skådespelare ska spela någon känd ikon (speciellt när skådespelaren inte liknar ikonen ett dugg, jag bara HATAR det) eftersom jag inte gillar Hollywoodifiering av riktiga människors liv.  Men biografi-filmer har överraskat mig förut så jag kanske får ge någon av dem en chans när de når biodukarna i Sverige. Om ni snubblar över någon, låt mig veta vad ni tycker.

Trevlig helg!

måndag 29 juli 2013

Oplanerad bloggsemester

Tja!

När det är sommar brukar man ha tid med saker och ting som man kanske inte hinner med annars. Att vara en aktiv filmbloggare till exempel. Det var precis det jag hade planerat denna sommar, att proppa Royale with cheese med nya recensioner, filmnyheter och tips. Så blev det inte riktigt. Det blev en oplanerad bloggsemester. Men någon semester har jag verkligen inte haft, och det är väl orsaken till denna höga frånvaro. Jag har helt enkelt sommarjobbat häcken av mig och inte haft tid att skriva så mycket som jag hade hoppats. Det betyder dock inte att jag inte sett någon film för JÖSSES vad jag har sett film. Därför kan ni vänta er recensioner av lite norsk, tysk, svensk och amerikansk film om Andra världskriget, zombier och en flotte av trä senare i sommar. Håll ögonen öppna. 

Vi hörs! 

M. Ramone

söndag 14 juli 2013

Cloud Atlas (2012)

 http://2.bp.blogspot.com/-gh9viwPznuU/UJQQ7gbHEgI/AAAAAAAAH44/PdERDrqZj6k/s400/Cloud+Atlas+film.jpeg
 Robert Frobisher: I believe there is another world waiting for us, Sixsmith. A better world. And I'll be waiting for you there.

Regisserad av Tom Tykwer, Lana Wachowski och Andy Wachowski

Om den ultimata filmupplevelsen innebär att dras med och fastna i någonting som känns så övermäktigt att man inte förstår någonting samtidigt som man är med på precis allt så har jag hittat den nu i Tom Tykwer och Wachowsi-syskonens mastodontfilm Cloud Atlas. 

Den extremt komplicerade handlingen baseras på boken med samma namn och ser ut ungefär såhär:

Sex historier som alla utspelar sig under helt olika århundraden är inte så olika som de kan tyckas vara; En Söderhavsresa på 1800-talet, en ung kompositör i England på 1930-talet, en reporter som ska lösa en komplicerad gåta i det miljöaktivistiska 1970-talet, en förvirrad bokredaktör år 2012, en frihetskämpe i framtida Seoul, och en förödande upptäckt under tiden efter katastrofen. "Everything is connected" lyder filmens tagline. Det kluriga (och helt underbara) är att bit för bit inse hur hela pusslet så småningom kommer att se ut.

Som så många andra blev jag kär i allt vad Cloud Atlas bjuder på och jag anser att en film som denna inte ska analyseras, bara upplevas. Jag överdriver inte när jag säger att man får se otroligt många sidor av Tom Hanks, Halle Berry och Hugo Weaving med flera och det är nästan värt att se filmen bara för att beundra de otroliga jobb sminköserna gjort, såväl som de fantastiskt snygga och futuristiska specialeffekterna.

Cloud Atlas är en film som i alla fall jag kommer att se om och om igen och aldrig tröttna på eftersom det hela tiden finns ett nytt dolt budskap att avslöja. Cloud Atlas ger sin publik mycket av allt och kommer om några år att ha gjort ett rejält avtryck i filmhistorien. Det här är film när den är som bäst.

Betyg:
 

fredag 28 juni 2013

Filmfredag! #7

Idag är det fredag och det betyder filmfredag här på bloggen. 

Kl. 01.40 idag (eller imorgon kanske man säger?) visas...*trumvirvel*... Moonrise Kingdom, mästerverket från 2012 av favoriten Wes Anderson! MEN...den visas på kanal C More First. Har ni den kanalen, grattis. Det har inte jag och därför blir det ingen Moonrise Kingdom för mig. Snyft. 

 

Slösa inte bort er tid på Snuten i Hollywood 2 som visas TV4 kl. 23.40 för det kommer ni förmodligen ångra. 

Om det skulle bli film för mig ikväll blir det nog Scarface på TV6 kl. 23.15, eller kanske Never let me go med bland andra Carey Mulligan och Keira Knightley på Viasat Film kl. 01.10 (en kanal jag faktiskt har). 

http://hollywoodtheatre.org/wp-content/uploads/2013/05/scarfaceposter.jpghttp://s4.discshop.se/img/front_large/93219/never_let_me_go.jpg

Trevlig helg!

lördag 22 juni 2013

Grattis Meryl! (och Kristofferson)

Idag är det födelsedag åt ingen mindre än Meryl Streep som anses vara en av de bästa skådespelerskorna i världen. Under sina nu 64 år på jorden har hon varit Oscarsnominerad 17 gånger (!) och vunnit tre av gångerna. Jag behöver inte räkna upp hennes kändaste roller för dem kan ni redan. Jag behöver inte heller säga att jag gillar henne skarpt, för det är väl liksom underförstått. Så grattis på 64-årsdagen Meryl Streep!

http://www.espalhafactos.com/wp-content/uploads/2013/03/MerylStreep.jpg 

(Grattis också till Kris Kristofferson som fyller 77 och har karaktären Kristofferson i Wes Andersons  film Fantastic Mr. Fox döpt efter sig)

söndag 16 juni 2013

Epic (2013)

http://www.christophwaltzfans.com/wp-content/uploads/2012/08/Epic-2013-Movie-Image-3.jpg
Regisserad av Chris Wedge

Skogsrike, magi, småfolk, sniglar och en svår far-och-dotter-relation. Allt detta ryms i det välanimerade familjeäventyret Epic med röster i originalspråk av bland andra Amanda Seyfried, Josh Hutcherson och Beyoncé Knowles. Storslaget? Nja. Men välgjort och en fröjd för ögat. Om man skulle tycka att man känner igen storyn och finner den lite ointressant (det är en barnfilm) kan man alltid försvinna i animeringen som faktiskt var vad de lovade- episk. 

Trots att det känns som om jag sett filmen förut (kanske för att den påminner om så mycket annat som gjorts förr) gillar jag ändå den mysiga stämningen Epic skapar. Så ta med dig en liten son/dotter/syster/bror/kusin eller någon annan som kan tros uppskatta lite familjefilm och ha en trevlig stund. 

Betyg:

fredag 14 juni 2013

Filmfredag! #6

Filmfreeeeeedaaaaaag! Här kommer mina tips och varningar:

Om ni har kanal C More Action och ingenting att göra från kl. 17.10 så tycker jag att ni ska kolla på 3:10 to Yuma av James Mangold (regisserade Walk the Line) med bland andra Christian Bale och Russell Crowe. Spännande och välgjord western från 2007.


Slösa inte er tid genom att bänka er framför Morgan Pålsson- Världsreporter som visas på SVT1 kl. 21.30. Även om den har sina roliga moments är det inte värt det. 

Jag själv hittar inget lovande i tv-tablån som jag inte redan sett. Kanske blir det att kolla in ännu ett avsnitt av musikprogrammet Nineties på SVT1 kl. 21.00. Så blir det nog. 

Ha en trevlig fredag!

lördag 8 juni 2013

My way (2011)



Regisserad av Je-kuy Kang 

I det Japanstyrda Korea är det enda Jun Shik (Dong- gun Jang) vill att tävla för sitt land i OS i Tokyo som maratonlöpare. Han jobbar på en gård för farfadern till Tatsuo (Jô Odagiri), en man som också vill bli erkänd löpare i samma gren. De två blir bittra rivaler, men allt ställs på ända när Andra Världskriget bryter ut och de måste slåss tillsammans.

Koreansk film är ingenting jag möter särskilt ofta. Filmer om Andra Världskriget desto oftare. Därför var jag mycket nyfiken på att se hur koreansk film om det stora kriget görs, både rent filmmässigt men också historiskt, eftersom jag inte vet så mycket om Koreas roll i det hela.

Jag blev ganska förbluffad över resultatet. Eftersom My way är inspirerad av en sann historia blir det svårt för mig att inte med en gång trollbindas av det känslomässiga dramats vackra språk. Å andra sidan finns det heller inget som tvivlar på att jag inte hade gjort det ändå om storyn tagits fram under en skrivbordslampa. Skådespeleriet, som bara innehåller okända ansikten för mig, gör varje liten scen övertygande verklig samtidigt som händelseförloppet hela tiden är otroligt men trovärdigt. Storyn: Väl godkänd.

Denna lilla filmpärla förvånade mig också med vilken stor summa pengar som måste ha lagts på produktionen. Utan att avslöja för mycket av handlingen är det många nationaliteter och språk som blandas i filmen, och alla har fått behålla sina modersmål. Det är värt mycket för mig och ökar trovärdigheten och närheten till originalhistorien ännu mer. My way är också så stilmässigt snygg för ögat att jag får gåshud under alla de blodiga battle-scenerna. Ingenting görs halvdant och därför känns det ibland som en Hollywoodproduktion, fast på koreanska. Specialeffekter: Mycket väl godkänt.

Det finns egentligen ingenting att klaga på med My Way, och en så välgjord film som den är kan jag inte ge den annat en ett högt betyg. En viss brist på originalitet blir det dock ganska lätt med krigsfilmer, Koreanska eller inte, och det drar ner betyget. Annars är My Way en riktigt spännande snyftare som lagt lika stor vikt på drama som på krigsscener och skapar därför en fin filmharmoni. Fyra ostar blir betyget!

Betyg: