Nick Carraway: You can't repeat the past.
Jay Gatsby: Can't repeat the past?
Nick Carraway: No...
Jay Gatsby: Why, of course you can... of course you can.
Regisserad av Baz Luhrmann
Ja, sitter man på så löjligt mycket pengar som Jay Gatsby (Leonardo DiCaprio) gör är det kanske inte så konstigt att man tror sig kunna göra allt- till och med återuppleva svunna tider. Den aktiesäljande realisten Nick Carraway (Tobey Maguire) är inte lika säker på det. Han är däremot säker på att Gatsby, värd till de vilda festerna i palatset dit alla är inbjudna, och som verkar ha gjort allt från att studera på Oxford till att ha blivit en erkänd krigshjälte döljer någonting. Kanske är Carraway den enda som kan hjälpa honom?
Jag erkänner att jag hade läst en del om Luhrmanns nya mastodontfilm The Great Gatsby innan jag bestämde mig för att se den. Betygen beskrev en medelmåttig filmupplevelse, kanske till och med ett slöseri med tid. Därför blev jag så otroligt förundrad när jag lämnade salongen, totalt hänförd av allt jag fått ta del av i två timmar och 23 minuter. Jag började fundera på några saker:
1. Hur kan man inte älska New York på 20-talet?
Stället och tiden då, enligt filmen, byggnaderna var högre, festerna var större, moralen var lösare och spriten var billigare. The Great Gatsby är en fröjd för ögat om man ser till effekter och animationer som får New York år 1922 att framstå som en drömvärld, fylld med en alldeles särskild magi som bara gick att finna då.
2. Hur kan man inte älska Carey Mulligan som Daisy Buchanan?
Den kvinnliga huvudrollen som Daisy måste lämna ett speciellt intryck på sin publik. Det gör Mulligan. Hon kan konsten att spela älskvärd och sårbar när det behövs, för att i nästa stund förvandlas till en lömsk och hemlighetsfull ung kvinna. Mulligan spelar Daisy med sådan finess att jag bara måste se mer av henne, genast.
3. Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio som Jay Gatsby?
Jag hade kunnat stryka orden "som Jay Gatsby" och låtit det stå "Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio?". Många säger att han är överskattad, tvärtom säger jag. DiCaprio bevisar efter varje stor huvudroll att han ägt Hollywood sedan Titanic och slutar aldrig leverera träffsäkra rolltolkningar. Rollen som den nyckfulle Gatsby gör han väldigt snyggt; inte för överdriven, men ändå så excentrisk att han blir riktigt spännande.
4. Hur kan man inte älska sountracket?
Filmen innehåller ett minst sagt intressant soundtrack där bland andra Jay Z, Fergie, Lana Del Rey och Jack White bidrar till fantasikänslan, då deras moderna basgångar vanligtvis inte hör hemma i 20-talet. I The Great Gatsby passar de däremot perfekt.
5. Slutligen, hur kan man inte älska känslan av att svepas med i någonting som man inte riktigt förstår men samtidigt förstår precis?
Den fanns där i Cloud Atlas (2012) och ni som sett den eller faktiskt gillar The Great Gastby vet vad jag talar om. Man följer med i ett händelseförlopp som är så betagande att tid och rum verkar försvinna för en stund. Allt som spelar någon roll är vad som händer på duken, och vare sig man blir glad eller ledsen så stannar ändå känslan av att man upplever ett mästerverk. Så kändes i alla fall The Great Gatsby för mig.
Jag erkänner att jag hade läst en del om Luhrmanns nya mastodontfilm The Great Gatsby innan jag bestämde mig för att se den. Betygen beskrev en medelmåttig filmupplevelse, kanske till och med ett slöseri med tid. Därför blev jag så otroligt förundrad när jag lämnade salongen, totalt hänförd av allt jag fått ta del av i två timmar och 23 minuter. Jag började fundera på några saker:
1. Hur kan man inte älska New York på 20-talet?
Stället och tiden då, enligt filmen, byggnaderna var högre, festerna var större, moralen var lösare och spriten var billigare. The Great Gatsby är en fröjd för ögat om man ser till effekter och animationer som får New York år 1922 att framstå som en drömvärld, fylld med en alldeles särskild magi som bara gick att finna då.
2. Hur kan man inte älska Carey Mulligan som Daisy Buchanan?
Den kvinnliga huvudrollen som Daisy måste lämna ett speciellt intryck på sin publik. Det gör Mulligan. Hon kan konsten att spela älskvärd och sårbar när det behövs, för att i nästa stund förvandlas till en lömsk och hemlighetsfull ung kvinna. Mulligan spelar Daisy med sådan finess att jag bara måste se mer av henne, genast.
Jag hade kunnat stryka orden "som Jay Gatsby" och låtit det stå "Hur kan man inte älska Leonardo DiCaprio?". Många säger att han är överskattad, tvärtom säger jag. DiCaprio bevisar efter varje stor huvudroll att han ägt Hollywood sedan Titanic och slutar aldrig leverera träffsäkra rolltolkningar. Rollen som den nyckfulle Gatsby gör han väldigt snyggt; inte för överdriven, men ändå så excentrisk att han blir riktigt spännande.
4. Hur kan man inte älska sountracket?
Filmen innehåller ett minst sagt intressant soundtrack där bland andra Jay Z, Fergie, Lana Del Rey och Jack White bidrar till fantasikänslan, då deras moderna basgångar vanligtvis inte hör hemma i 20-talet. I The Great Gatsby passar de däremot perfekt.
5. Slutligen, hur kan man inte älska känslan av att svepas med i någonting som man inte riktigt förstår men samtidigt förstår precis?
Den fanns där i Cloud Atlas (2012) och ni som sett den eller faktiskt gillar The Great Gastby vet vad jag talar om. Man följer med i ett händelseförlopp som är så betagande att tid och rum verkar försvinna för en stund. Allt som spelar någon roll är vad som händer på duken, och vare sig man blir glad eller ledsen så stannar ändå känslan av att man upplever ett mästerverk. Så kändes i alla fall The Great Gatsby för mig.
Betyg:
