Kommer ni ihåg det andra inlägget jag skrev i den här bloggen? Jag nämnde en grabb vid namn Jake Bugg och en låt av honom som jag tyckte om. Jag tror jag till och med skrev att jag skulle recensera hans nya skiva. Nu har jag i alla fall gjort det, och här kommer resultatet:
Jag måste fortfarande påstå att Jake Buggs skiva Jake Bugg (kunde ju varit lite mer kreativ på skivnamnsfronten kan man tycka) låter som en förening mellan Bob Dylan och gammal rockabilly. Lite för svängigt för att vara Bob, men utan den där ståbas och piano-känslan man får när man lyssnar på ren rockabilly. Jag känner av en del countryvibbar genom hela skivan, men med en ganska gäll George Harrison-röst blir det liksom inte riktigt det heller. En salig blandning vill säga, och en mycket intressant sådan. Han har en egen stil, och det är alltid ett stort plus hos mig. Ännu en spontan känsla jag får redan under skivans första låt är lillgammalt. Kanske för att jag vet att grabben knappt är myndig, och sjunger om depression, fredagsfylla och knark. Men dagens ungdomsvardag i Nottingham där han kommer ifrån kanske ser ut så, vad vet jag. Jag blir ändå imponerad av den tyngd skivans ballader har, och inlevelsen han bidrar med.
Det är ett hyfsat komplett album han gett ut, och han har gjort ett väldigt bra jobb. De tre första låtarna är riktigt svängiga, precis som "Trouble Town" som smyger sig in på åttonde spåret, men när halva plattan snurrat blir det genast slappt, sömnigt och rentav tråkigt. Låtarna liksom smälter in i varandra och allt börjar låta likadant. I det stora hela har han i alla fall lyckats riktigt bra och det unika, unga soundet blir som en friskt fläkt i popträsket vi sitter fast i nu. Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma unga talanger och jag tycker definitivt att ni ska ge honom en chans, för Jake Bugg kan sin sak.
Svagaste spåret: "Someplace"
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar