Nu kommer äntligen del två av min Wes Anderson-weekend, där jag under en helg såg tre filmer utav filmgeniet. Den första recensionen hittar ni här.
Regisserad av Wes Anderson.
Storyn är ganska simpel. Tre bröder återförenas på ett tåg i Indien ett år efter deras fars död för att delta i en spirituell resa tillsammans och för att återknyta familjebanden. En av bröderna (spelad av Owen Wilson) är hjärnan bakom idén. Vi får sedan delta i denna ytterst märkliga resa med de tre väldigt olika bröderna och tillsammans med dem se sanningen i vitögat när allt inte riktigt blir som man tänkt sig.
Trotts denna ganska banala handling lyckas The Darjeeling limited bli otroligt färgrik och intressant. Jag vet inte om det beror på att filmen är gjord i Indien och inte i Amerika, och att det är därför den har en liten annorlunda approach. Å andra sidan så har alla Wes Anderson-filmer en annorlunda approach. Han lyckas med sina magiska fingrar och sinne för stil twista till det hela, vilket ger The Darjeeling limited en underbar "Vad kommer hända nu?"-känsla. Det är sannerligen minst sagt intressanta saker som händer bröderna Francis (Wilson), Peter (Adrien Brody) och Jack (Jason Schwartzman, som förövrigt är barfota genom hela filmen) och det blir riktigt roligt. Deras relation är familjärt äkta och undkommer på så sätt cheesy-fällan där en sådan här typ av film ganska lätt kan trilla ner i. Det blir inte tillgjort, fånigt eller pinsamt utan bara...roligt helt enkelt. Så värst djup är den inte, men det behövs inte heller. Den skulle inte göra sig bra där nere. Dessutom så är de tre huvudkaraktärerna så anmärkningsvärt underliga och underhållande att jag bara vill vara en av dem och få delta i resan genom både Indien och det innersta i själen, eller åtminstone få vara en vän som får hela historien berättad för sig efteråt. Fast den vännen blir jag ju på sätt och vis nu när jag fått se spektaklet i rörliga bilder.
Wes kan verkligen sin sak, och The Darjeenling limited är så stilmässigt snygg som man förväntar sig att den ska vara. Vartenda litet penseldrag på det underbart vackra tågets utsida har hamnat rätt. Inte heller att förglömma är det indisk-inspirerade soundtracket med tiopoängare av bland andra The Kinks och Peter Sarstedt. Jag fångas också direkt i den härligt familjära och dråpliga känslan filmen skapar och stänger av dvd:n med en varm känsla i magen och ett leende på läpparna. Det är dock där filmen stannar, i en varm magkänsla och ett par leende läppar. Men det är verkligen inte dåligt det heller.
Trotts denna ganska banala handling lyckas The Darjeeling limited bli otroligt färgrik och intressant. Jag vet inte om det beror på att filmen är gjord i Indien och inte i Amerika, och att det är därför den har en liten annorlunda approach. Å andra sidan så har alla Wes Anderson-filmer en annorlunda approach. Han lyckas med sina magiska fingrar och sinne för stil twista till det hela, vilket ger The Darjeeling limited en underbar "Vad kommer hända nu?"-känsla. Det är sannerligen minst sagt intressanta saker som händer bröderna Francis (Wilson), Peter (Adrien Brody) och Jack (Jason Schwartzman, som förövrigt är barfota genom hela filmen) och det blir riktigt roligt. Deras relation är familjärt äkta och undkommer på så sätt cheesy-fällan där en sådan här typ av film ganska lätt kan trilla ner i. Det blir inte tillgjort, fånigt eller pinsamt utan bara...roligt helt enkelt. Så värst djup är den inte, men det behövs inte heller. Den skulle inte göra sig bra där nere. Dessutom så är de tre huvudkaraktärerna så anmärkningsvärt underliga och underhållande att jag bara vill vara en av dem och få delta i resan genom både Indien och det innersta i själen, eller åtminstone få vara en vän som får hela historien berättad för sig efteråt. Fast den vännen blir jag ju på sätt och vis nu när jag fått se spektaklet i rörliga bilder.
Wes kan verkligen sin sak, och The Darjeenling limited är så stilmässigt snygg som man förväntar sig att den ska vara. Vartenda litet penseldrag på det underbart vackra tågets utsida har hamnat rätt. Inte heller att förglömma är det indisk-inspirerade soundtracket med tiopoängare av bland andra The Kinks och Peter Sarstedt. Jag fångas också direkt i den härligt familjära och dråpliga känslan filmen skapar och stänger av dvd:n med en varm känsla i magen och ett leende på läpparna. Det är dock där filmen stannar, i en varm magkänsla och ett par leende läppar. Men det är verkligen inte dåligt det heller.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar