Regisserad av Alf Sjöberg
Jan- Erik Widegren (Alf Kjellin) går sista året på gymnasiet och trakasseras av sin latinlärare Caligula (Stig Järrel) samtidigt som han faller för det lite lättfotade butiksbiträdet Bertha (Mai Zetterling). Så har också Caligula gjort. Hur ska detta sluta?
Det är inte ofta jag frivilligt tittar på svensk film från 40-talet en fredagskväll, men när det väl händer blir jag oftast positivt överraskad. Så också denna gång. Hets tar inte bara upp ämnen som fortfarande berör i miljöer vi känner igen (undantaget det faktum att vi inte har mässor i läroverk längre); den snart 70 år gamla filmen känns varken mossig eller oaktuell. Jag lägger inte ens märke till att den var svartvit. Ibland blir jag dock påmind om filmens gedigna mängd år på nacken, till exempel av de oskyldigt gulliga uttrycken alla har för sig, eller av att gossarna skakar hand med varandra innan de skiljs åt efter en kväll på stan. Jag gillar nog Hets mycket på grund av den svunna tiden man får en god inblick i, tack vare alla dessa småsaker att lägga märke till och uppskatta.
Skådespeleriet håller också måttet och Stig Järrel gör Caligula väldigt lätt att tycka illa om. Mycket är väl manuset att tacka för, skrivet av allas vår Ingmar Bergman som också fick regissera filmens slutscen. Filmen fick ett internationellt erkännande och har blivit en klassiker hemma i Sverige. Frågan är om inte det också är Bergmans förtjänst. I stort sett allt han rör har en förmåga att förvandlas till guld, eller åtminstone till en publikfavorit. Hets är förvånansvärt enkel att ta till sig utan att egentligen bjuda på någonting ovanligt eller häpnadsväckande. Men det behövs ju i och för sig inte heller.
För att sammanfatta den korta filmsammanfattningen är Hets med andra ord precis lagom- det är lagom otäckt, lagom spännande, lagom ledsamt och lagom roligt. Jag skulle inte ha någonting emot att se den igen.
Det är inte ofta jag frivilligt tittar på svensk film från 40-talet en fredagskväll, men när det väl händer blir jag oftast positivt överraskad. Så också denna gång. Hets tar inte bara upp ämnen som fortfarande berör i miljöer vi känner igen (undantaget det faktum att vi inte har mässor i läroverk längre); den snart 70 år gamla filmen känns varken mossig eller oaktuell. Jag lägger inte ens märke till att den var svartvit. Ibland blir jag dock påmind om filmens gedigna mängd år på nacken, till exempel av de oskyldigt gulliga uttrycken alla har för sig, eller av att gossarna skakar hand med varandra innan de skiljs åt efter en kväll på stan. Jag gillar nog Hets mycket på grund av den svunna tiden man får en god inblick i, tack vare alla dessa småsaker att lägga märke till och uppskatta.
Skådespeleriet håller också måttet och Stig Järrel gör Caligula väldigt lätt att tycka illa om. Mycket är väl manuset att tacka för, skrivet av allas vår Ingmar Bergman som också fick regissera filmens slutscen. Filmen fick ett internationellt erkännande och har blivit en klassiker hemma i Sverige. Frågan är om inte det också är Bergmans förtjänst. I stort sett allt han rör har en förmåga att förvandlas till guld, eller åtminstone till en publikfavorit. Hets är förvånansvärt enkel att ta till sig utan att egentligen bjuda på någonting ovanligt eller häpnadsväckande. Men det behövs ju i och för sig inte heller.
För att sammanfatta den korta filmsammanfattningen är Hets med andra ord precis lagom- det är lagom otäckt, lagom spännande, lagom ledsamt och lagom roligt. Jag skulle inte ha någonting emot att se den igen.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar