Regisserad av Oliver Nakache och Eric Toledano
En Oväntad Vänskap är den första filmen på tio år som lyckats utmana Amélie från Montmartre i publiksiffror, och har till och med tagit hem förstaplatsen. Givetvis var jag tvungen att se filmen som på pappret skulle vara i klass med Jean-Pierre Jeunets mästerverk.
Denna minst sagt mysiga komedi beskriver den oväntade vänskapen mellan den stenrike, ensamma och förlamade Philippe (Françoise
Cluzet) och hans charmige och något mer frisläppta assistent Driss (Omar Sy) som får jobbet dels för att alla de andra sökande verkar vara ett gäng inkompetenta idioter, dels för att Driss är den ende som behandlar Philippe som han skulle behandlat vem som helst. Filmen låter oss ta del av de två männens relation och hur den utvecklas över tid i ett töcken av både skratt och gråt.
Lite då och då kommer det en film som får allas hjärtan att sjunga, man som kvinna, ung som gammal, fransman som svensk. En Oväntad Vänskap är exakt en sådan. Den ställer liksom inga krav på sin publik med en avancerad story, svårtolkade skämt, och knepiga utläggningar om redan svåra ämnen. Den här filmen bara är, och glider fram på sin gulligt simpla och träffsäkra humor. Karaktärerna är så älskvärda och oskyldiga att de klarar sig med att bara vara vad de är och det roliga liksom kommer på köpet. Vad jag vill säga är att det bara inte går att tycka illa om En Oväntad Vänskap. Det är fysiskt omöjligt.
Det är väl också det som den här filmen och inte Amélie från Montmartre har. Gemene man kan utan svårigheter ta En Oväntad Vänskap till sitt hjärta och älska den villkorslöst. Med Amélie från Montmartre är det betydligt svårare och det är förunderligt att det är så, då filmerna båda är drama/komedier som egentligen berör samma ämne: ensamhet. Nakache och Toledano spelar safe utan scener man måste tolka och koncentrera sig för att förstå. Det betyder inte att En Oväntad Vänskap är bättre än Amélie. Det betyder bara att många har lättare för att uppskatta den spontana och roliga Driss än den introverta och grubblande Amélie (dock inte jag, jag tycker att karaktären Amélie har intressantare kvalitéer).
Det är väl också det som den här filmen och inte Amélie från Montmartre har. Gemene man kan utan svårigheter ta En Oväntad Vänskap till sitt hjärta och älska den villkorslöst. Med Amélie från Montmartre är det betydligt svårare och det är förunderligt att det är så, då filmerna båda är drama/komedier som egentligen berör samma ämne: ensamhet. Nakache och Toledano spelar safe utan scener man måste tolka och koncentrera sig för att förstå. Det betyder inte att En Oväntad Vänskap är bättre än Amélie. Det betyder bara att många har lättare för att uppskatta den spontana och roliga Driss än den introverta och grubblande Amélie (dock inte jag, jag tycker att karaktären Amélie har intressantare kvalitéer).
Vad som hämmar En Oväntad Vänskap är att den inte gräver sig djupare i rasism och fördomar utan flyter på ytan av det som egentligen kunde utvecklas mer. Det är en förvånansvärt alldaglig film som får mig att undra varför jag gillar den så mycket när jag inte borde tycka mer om den än vilken komedi som helst. Är det så att fransmän har bättre humor än amerikaner? Kanske. Är det så att fransoser spelar bättre i komedier än amerikaner? Förmodligen. Cluzet gör en oerhört bra tolkning av Philippe och lyckas med små medel visa starka känslouttryck och tankar. Sy är också riktigt bra, men kanske något överskattad då han sviktar lite i de mer dramatiska scenerna.
Då var det dags för betygsättningen och den var inte så svår den här gången. Filmstunden bjöd på finfin underhållning och det är väl det som är syftet med konstformen film. Små minus här och där som drar ner betyget men det slutar ändå på en välförtjänt fyra av fem. Jag längtar tills jag får se den igen.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar