lördag 23 februari 2013

Blues Brothers (1980)



Mrs. Tarantino: Are you the police?
Elwood: No ma'am. We're musicians.  

Regisserad av John Landis

Nu äntligen har jag sett filmen som så många fortfarande efter 33 år pratar om . Blues Brothers har blivit kult, förmodligen mycket på grund av rollistan som kryllar av amerikanska bluesartister. Annars ser jag ingen orsak till varför filmen blivit så stor som den är. Jag såg regissören i en intervju i tv-programmet Bergmans Video som visades på SVT förra året och antog att Blues Brothers var en riktig pärla. Så var det väl kanske inte.

För det första händer det nästan ingenting spännande under hela filmen. Oväntade saker? Ja. Men ingenting nervkittlande eller intressant ur den aspekten. Inte för mig i alla fall.

Bröderna Jake (John Belushi) och Elwood (Dan Aykroyd) Blues ska "på uppdrag av gud" samla ihop sitt gamla bluesband och tjäna in pengar för att rädda ett barnhem. Med matchande kostymer och mörka solglasögon träffar bröderna på vägen till ett framgångsrikt bluesband allt ifrån inbitna countrycowboys till manifesterade nazister. Givetvis möter de alla hinder med elegant stil och enorm värdighet.

Storyn låter kanske ganska intressant och rent utav underhållande. Det kan jag inte heller ta ifrån filmen, trots min tvekande inledning. Den har sina fina stunder, inte minst under musikalnumren som för en gångs skull bär upp en film (ni som följt min blogg ett tag vet att jag annars inte står ut med musikaler). I Blues Brothers blir sång och musik-bitarna ett välkommet avbrott i den annars långtråkiga åkturen vi bjuds på. Det måste ha att göra med sättet det görs på, då det mer blir som en välgjord parodi av andra smöriga musikaler. Låtarna är inte skrivna specifikt till filmen, och Belushi och Aykroyd hade varit ganska svåra att använda i samma mening som musikal om det inte vore för Blues Brothers.

Sammanfattningsvis är alltså Blues Brothers en okej och sevärd underhållning, men som också innehåller en del helt meningslösa och rent utav tråkiga scener och händelser. Musiken höjer spektaklet och vid slutet av dagen är det en godkänd film i sin annorlunda genre. Uppdykandet av gamla som nya bluesstjärnor (utan att avslöja för mycket) ger lite välbehövd krydda i soppan. Man får helt enkelt ta Blues Brothers för vad det är och lyssna till bluesen, för det är där den riktiga känslan finns och det är den som får betyget.

Betyg:


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar