Låt den rätte komma in (2008)

Oskar: Är du död?
Eli: Nej. Syns inte det?

Regisserad av Tomas Alfredson

I Stockholmsförorten Blackeberg år 1982 bor Oskar (Kåre Hedebrant), 12 år. Han är mobbad och fantiserar friskt om hur han hämnas på sina plågoandar. Så flyttar flickan Eli (Lina Leandersson) in i lägenheten bredvid och de blir vänner. Men det visar sig snart att Eli är inte är någon vanlig flicka...

Det finns egentligen hur mycket som helst att säga om Alfredsons Låt den rätte komma in, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Jag vet inte var jag ska sluta heller. Filmen är ett visuellt mästerverk där man med små medel lyckats skapa en riktigt kall och nervkittlande känsla som kryper in på bara skinnet och stannar där. Man tror kanske inte att svensk skräck i förortsmiljö kan bli så värst skrämmande, men Låt den rätte komma in speglar verkligen bokens obehagliga framtoning på ett förträffligt sätt. De två huvudrollsinnehavarna bär verkligen filmen på sina små axlar och visar hur svenska barn ska spela på film. Det är imponerande och det är äkta.

Det är förunderligt hur verklig Låt den rätte komma in känns och jag får samma känsla när jag ser filmen som jag fick när jag läste boken förra året. Jag gillar verkligen Tomas Alfredson och kombinationen han och John Ajvide Lindqvist som skrivit boken och manuset till filmen är helt rätt. Inget är förskönat och inget är heller överdrivet i denna annorlunda kärlekshistoria så olik Twilight- serien som en vampyrfilm kan vara. I Låt den rätte komma in med den ena huvudpersonen som snorar igenom hela filmen och den andra huvudpersonen med torkat blod i mungiporna existerar inte fåfäng kärlek. Den enda likheten är att den som vi rent instinktmässigt tycker borde vara den onda kanske inte är det, och man funderar på vem som då egentligen är skurken i dramat. Det är också, tack och lov, den enda likheten. 

Betyg: