Regisserad av Lisa James-Larsson
Stureplansbraten Sebastian (Martin Wallström) har allt man kan önska sig; rika föräldrar, snygga vänner, gott om one-night stands och ett enormt ego. Men så förlorar han synen efter att ha gått in i en vägskylt (?) och får den karismatiska och inte lika egotrippade bohemtjejen Mia (Mylaine Hedreul) som personlig assistent. Trots de för Sebastian omedvetna olikheterna fattar de tycke för varandra och blir mer än vänner. Men kommer Sebastian att förändras eller för alltid vara det blinda egot?
Salongen där jag sitter är fullproppad med tonårstjejer i alla stilar och former. Här och där skymtas en trumpen pojkvän som låtit flickvännen välja film. Själv sitter där lite för att jag behöver en film värd betyget 1 eftersom jag inte har någon alls på bloggen och lite för att en vän till mig absolut ville se filmen. Vad gör man inte, liksom. I vilket fall som helst inser jag ganska snabbt in på Ego att mina farhågor om filmen blir sanning och jag måste kvickt som ögat anpassa mitt filmtittande till genren och tar det för vad det är.
Men jag kan ändå inte bortse från allt det dåliga som har med filmen att göra.
1. Den är så sjukt förutsägbar att vem som helst kan se en halvtimme av den, sedan lämna biografen och skriva en recension på den.
2. Den är töntig. Alltså ibland riktigt barnslig utan att det riktigt passar filmen (speciellt sekvenserna från en talangshow).
3. Handlingen förstör det stundtals roliga manuset
Ja men, det är ju ändå lite kul ibland. Några fyndiga repliker levereras snyggt av Mylaine Hedreul (känd för mig från Linas Kvällsbok) och jag charmas väl lite grann av filmens lättsamhet. Ego är inget pinsamt magplask, förmodligen också mycket på grund av fina skådespelarinsatser i tonårsdjungeln. Fast Ego inte är en film för mig kan jag ändå inte ge den bottenbetyget. Den klarar sig precis och kommer undan på en svag tvåa.
Betyg:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar